”Jag vill låta små saker få ta plats”

Hon lärde sig att spela piano som sjuåring i huset i Västerbotten men närde inga artistdrömmar. Nu åker hon på turné med sitt första album på svenska och hoppas på att nå en bredare publik. Kick Off har träffat Frida Hyvönen.

Med halvt smälta snöflingor på den mörka kappan kommer Frida Hyvönen in genom dörren på Café Rival i Stockholm. Hon beställer en cappuccino och slår sig ner i en lila fåtölj i ett inre hörn av lokalen. Genom det stora fönstret skymtar Mariatorget, täckt av ett tjockt lager kramsnö. Frida, som bor med sin dotter och sambo på Mariaberget några hundra meter bort, har precis kommit hem från jul- och nyårsledighet i Flarken – en by nära Robertsfors i Västerbotten där hon växte upp. Sedan tio år tillbaka har hon en egen villa där, inte långt från sina föräldrars respektive hem. 
– På ett sätt känns mitt hus i Flarken mycket vuxnare och mer välordnat än min lägenhet här. Där har jag en massa vackra saker och köksgrejer som jag ärvt efter min bortgångna farmor. När jag kommer dit är det som att tiden har stått stilla och jag tar vid där jag slutade senast. Jag hade böcker uppslagna från när jag åkte därifrån i somras, säger Frida Hyvönen på mild västerbottniska. 
Hon har på sig en svart kofta med vita knappar och en svart scarf knuten runt halsen. Det axellånga, ljusa håret är uppsatt i en hästsvans. Innan hon for från Västerbotten hann hon fira sin 39-årsdag med att bjuda hem lite vänner på tårta. Att hon nu har ett år kvar till 40 verkar inte bekomma henne nämnvärt. 
– Det känns inget speciellt – jag är inte så känslosam som man kan tro, säger hon och skrattar. 
– Jag är inte så brydd om att bli äldre. Det enda lite tråkiga är att man måste kämpa mer om man vill sticka av från normen. När jag var 25 kunde jag och min pojkvän göra roliga saker som att näcka på klubbar. Det skulle vara mindre acceptabelt om jag gjorde det nu. Men den inre förändringen tycker jag bara blir bättre med åren. Det blir roligare att vara sig själv. 

Frida slog igenom med sina svårmodiga texter på engelska och dramatiska pianomelodier genom debutplattan 2005. Sedan dess har hon släppt ytterligare tre studioalbum och turnerat i såväl USA som Europa, men varit något av en doldis för den stora massan. Själv beskriver hon sin publik som indieintresserade storstadsbor. Men nu hoppas hon kunna nå fler. I november kom hennes första skiva på svenska – Kvinnor och barn. 
– Nu kan fler hänga med i texterna. Jag har märkt att det blir en tätare stämning på spelningarna – om det är ett skämt i låten kommer jättehöga skratt. Den nya skivan är inte lika ”brainy” som mina engelskspråkiga som har haft lite svårare, mer finurliga texter. Låtarna på svenska är väldigt direkta. Därför hoppas jag kunna bli lite mer folklig på mindre orter. 
Frida började skriva på Kvinnor och barn för ungefär ett år sedan. Hon hyrde en lokal vid Rådhuset på Kungsholmen och åkte dit tre morgnar i veckan under en dryg månads tid och skrev koncentrerat några timmar i stöten. 
– Jag har alltid haft rutiner som jag har jobbat efter för att få något gjort. Men nu när jag har barn har jag varit ännu mer strikt, eftersom det finns en faktisk anledning till att sluta jobba varje dag.
Sedan debuten upplever hon att hon har blivit bättre på att skriva. Och hennes turnerande genom åren har gjort att hon allt mer har snöat in sig på berättelser som är roliga att framföra på scen. 
– De första skivorna var lite mer småpratiga och flickiga. Jag gillar låtar där jag får sjunga ut och jag tycker att min senaste skiva är den bästa jag har gjort. Den är väldigt kompromisslös, säger hon och blickar ut genom fönstret.
Jag har gjort precis som jag ville, inte väjt så mycket. Den blev bättre och mer innehållsrik än jag hade trott.  
Trots att Frida i intervju på intervju har understrukit att skivan inte är självbiografisk så är det svårt att inte urskilja likheter med hennes eget liv – en flicka i norrländsk landsortsmiljö, en artists inte alltför lyckliga flytt till Paris… 
– Mina texter är fiktion även om det i vissa kan hända att jag har lånat händelser från mitt eget liv. Men det är främst andra kvinnors berättelser som jag har utgått ifrån. 
Stör det dig att många tror att texterna handlar om dig? 
Det är lite störande på ett sätt. Men jag kan samtidigt förstå det eftersom jag gör likadant när jag lyssnar på andra artister. Samtidigt är det att underskatta författaren – som att denne inte har fantasin att berätta om något som inte är självupplevt. 

Frida växte upp i Robertsfors med sin mamma som sålde konsthantverk, sin pappa som var mellanstadielärare och sina bröder (en storebror, en yngre halvbror och en yngre styvbror). Från att hon var fem år bodde de i en tiotalsvilla alldeles intill skolan. Huset hade en gård med uthus där hennes pappa hade sin verkstad och en tillhörande lägenhet som de hyrde ut till en glasblåsare från Danmark. Frida var längst i klassen och lärde sig läsa tidigt. 
– Jag minns min barndom som att jag antingen red, satt och läste eller fnissade med någon kompis. Jag var motsatsen till sportig och vild, snarare lite sävlig.
Hemma fanns ett stort, svart piano och hennes pappa lärde henne spela när hon var i sjuårsåldern. Hon gick på den kommunala musikskolan, men var inget musikaliskt underbarn. Allra roligast tyckte hon det var att sjunga hemma med familjen. Ofta satt hon och hennes pappa jämsides på pianobänken – han kompade och hon sjöng. Att hon skulle komma att försörja sig på musiken som vuxen fanns inte i hennes tankevärld, i alla fall inte då. Anledningen till att hon valde Musikgymnasiet i Skellefteå var främst för att det låg tillräckligt långt bort för att hon skulle få flytta hemifrån, vilket hon tyckte kändes äventyrligt och lockande. Tredje ring gick hon på Södra Latins Gymnasium i Stockholm – ett par stenkast från caféet där vi sitter. 
– Det var inte så att jag tänkte att jag skulle bli musiker. Jag hade inga stora drömmar och var inte speciellt ambitiös. Men det ena ledde till det andra och jag hade nog ganska bra självförtroende. 
Efter studenten var hon med i olika grupper som spelade på klubbar runt om i Stockholm. Hon hade skrivit en del egna låtar och vid ett tillfälle kunde hennes bandkamrater inte vara med, vilket slutade med att hon stod ensam med en synt på scen. Det var 2003, på invigningen av klubben Debaser Slussen. 
– Jag hade gjort några demos, men det var väldigt laid back. Jag var inte så väldigt ”go get it”. Men där på Slussen kände jag att jag hade något eget. Det var inte så många artister som spelade piano och sjöng då. Jag fick mycket uppskattning efteråt och det gav vatten på min kvarn. 
Frida sökte och fick pengar från Kulturrådet för att spela in en skiva och fick hjälp av sin dåvarande pojkvän att producera den. Hon bodde vid tidpunkten i ett kollektiv i en villa i Duvbo ihop med några andra som också höll på med musik. 
– En stor anledning till att det gick bra för mig tror jag är att jag ägnade mycket tid åt att vara social. Jag hade många kontakter. 
Att skivan blev utgiven var tack vare att Frida hade lagt ut en av låtarna på sin hemsida och att Victoria Bergsman i indiepopbandet The Concretes hörde och gillade den. De träffades och det slutade med att skivan gavs ut på The Concretes bolag Licking Fingers.  
– Efteråt tänkte jag mest: ”vad skönt, nu har jag gjort en skiva”. Med det visade sig vara upptakten till mitt jobb. Jag fick en massa spelningar. 
Det stora genombrottet kom dock med album nummer två, Silence is wild. Med den åkte hon på turné i både Europa och USA. 
– Det var för det mesta lågbudget, ingen lyx och flärd. Men jag gjorde en konserthusturné med José Gonzales i USA precis efter att han hade haft en succé med covern Heartbeats av The Knifes. Då var allt superlyxigt. Det var väldigt kul. 

När Frida 2007 vann Dagens Nyheters kulturpris och en check på 50 000 kronor sade hon att hon skulle använda prispengarna till att åka till Paris. Det gjorde hon också ett par år senare ihop med sin dåvarande man. Hon kom dit hösten 2010 med tanken att stanna ett par månader. Hon blev kvar i nästan två år. 
– Jag lärde mig väldigt mycket av tiden där. Det var första gången jag bodde utomlands på riktigt, med bankkonto, hyreskontakt och allt vad det innebär. Jag hade spelat i Paris innan jag flyttade dit och tyckte att det kändes så kulturellt högklassigt; jag fick blommor efter spelningarna och journalisterna ställde så bra frågor. Men att bo där var verkligen en annan upplevelse. Då var man en invandrare som inte hade rätt papper. 
Sett till den nya skivan, vars texter till viss del är inspirerade av tiden i staden, var Parisvistelsen givande för artistkarriären. Men när hon var på plats upplevde hon det som en prövande tid musikaliskt. Hon bodde nära Canal Saint-Martin i tionde arrondissementet och hade ett arbetsrum i sjunde dit hon åkte varje dag för att jobba. Men skrivandet gick trögt. 
– Jag tror att det berodde på att mycket av min energi gick åt till annat, som att lära mig franska och förstå hur saker fungerar. Det tog jävligt lång tid att få ner något bra. Överlag upplever jag att det är så när man ska åka till en ny plats och sitta och jobba ­– man får ingenting gjort. 
En gång fick hon ett stipendium för att åka till Spanien och skriva, men då stod pianot orört. Och när hon vid två tillfällen av en bekant blev inbjuden till Bali var hon inte heller särskilt produktiv.
– Det är svårt att koncentrera sig när solen skiner och en apa skriker utanför dörren. Jag har lärt mig att semester bör få vara semester. Ska man få något gjort ska man sitta på en plats som man känner. 

Med sin nya skiva hann hon göra fyra spelningar före jul. I februari och mars åker hon på en Sverigeturné som troligtvis fortsätter i sommar. Vid pianot, på scen, med publiken framför sig, känner sig Frida hemma. Hon upplever att hon kommer till nytta.
– Att uppträda på scen är för mig en känsla av helhet, motsatsen till att känna sig apart. Det är roligt, lite spännande och ger en kick. Men jag märker det först efteråt. Då känner jag mig upplivad.  
Vad vill du med din musik? 
– Jag vill skapa utrymme för känslor och eftertanke, roa och trösta, öppna upp dörrar till nya rum och låta små saker få ta plats – och att göra det så bra som möjligt. Mina berättelser handlar om ofta ganska vardagliga men dramatiska händelser – som destruktiva relationer, abort eller att familjemedlemmar går bort, säger Frida och vilar kinden i handen.
I skrivbordslådan har hon redan några skisser på nya låtar. Men hon vet ännu inte om hennes nästa skiva kommer att bli på engelska eller svenska. Nu när Kvinnor och barn fick ett så fint mottagande – hyllad av kritikerna – tänker hon att det inte spelar så stor roll. Skillnaden med en skiva på svenska är att det inte blir utlandsturné och just nu – med en tvååring hemma – tycker Frida att det passar ganska bra. 
– Jag hade aldrig kunnat drömma om att få en så lyckad karriär som musiker, säger hon och viker in hörnen på servetten intill den tomma kaffekoppen.
– Jag är både förundrad och stolt över att jag hittade till något som känns så rätt för mig. 

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

fakta

Frida Hyvönen
Ålder:
 39 år.
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm och semesterhus utanför Robertsfors i Västerbotten.
Familj: Dotter, 2 år, och sambo.
Gör: Låtskrivare och sångerska.
Aktuell: Med vårturné.
Gör helst när jag inte jobbar: Umgås med vänner hemma.
Lyssnar gärna på: Maria Callas.
Inspireras av: Litteratur.
Så börjar en bra dag: Tillsammans med min dotter.
Längtar efter: En mer eftertänksam och mindre småaktig samhällsdebatt där de smartaste och lugnaste kommer till tals och inte bara de snabbaste och elakaste.  
Drömmer om: En fast show i Las Vegas. Jag tror att jag skulle lessna direkt, men ibland kan jag fantisera om det.

Frida i årtal 
30 december 1977 – Föds i Robertsfors.
2005 – Tilldelas med debutskivan Until Death Comes tidningen Nöjesguidens musikpris. 
2007 – Gör musik till dansföreställningen Pudel och får Dagens Nyheters Kulturpris.
2008 – Släpper skivan Silence is wild och åker på turné.
2009 – Gör musik till bokprojektet Drottninglandet.
2010 – Flyttar till Paris.
2012 – Kommer tillbaka till Stockholm och ger ut albumet To the Soul.
2015 – Får barn och är föräldraledig.
2016 – Gör sitt första album på svenska, Kvinnor och barn.
2017 – Åker på turné med nya skivan.

Turnéplan
4 februari: Uppsala Konsert & Kongress
5 februari: Uppsala Konsert & Kongress
10 februari: Jönköpings Teater
11 februari: Konserthuset (Mono) i Örebro
17 februari: Vasateatern i Stockholm
25 februari: Kulturkvarteret i Kristianstad
2 mars: Varbergs Teater
3 mars: Mejeriet i Lund
4 mars: Dunkers Kulturhus i Helsingborg
5 mars: Stora Teatern i Göteborg

kickan