”Mitt motto är att inte bli feg”

Hon slog igenom på musiksajten Myspace men blev inom loppet av ett par år en av Sveriges mest produktiva etablerade artister. För Kick Off berättar albumaktuella Miss Li om kicksökande, rå kyckling och nya influenser.

Text: Louise Fauvelle

Det började med en smäll. Linda Carlsson, mer känd som artisten Miss Li, är en februarinatt 2016 på väg ut från klubben Kåken i centrala Stockholm. Hon ska precis ta stegen ner från en kort trappa när hon med sina höga, svarta platåskor snubblar över en gummilist och faller handlöst framåt. Överkäken tar smällen mot betongen. Med munnen full av blod, en kluven läpp och kvaddade tänder sätter hon sig i en taxi mot akuten. När hon morgonen efter vaknar upp med svullet, hopsytt ansikte är det som att en pollett har fallit ner: hon vill ut på turné. Efter en treårig paus från scenen känner hon plötsligt instinktivt hur lusten återfinner sig. Det är som att käftsmällen bokstavligt talat har väckt henne ur en känslomässig dvala. Samma dag skriver hon låten Bonfire och några månader senare färgar hon håret rött.
– Det är knäppt men jag kan tycka att det är lite kul när sådana där olyckor händer. Jag har alltid varit kicksökande. För tio år sedan var jag den som skulle hoppa från broar på väg hem från puben. Jag har en sådan ådra. Om jag känner något starkt löper jag linan ut till tusen procent. Det är nog det som har gjort att det har funkat så bra i alla år, säger Linda Carlsson när vi hörs på telefon en tisdagskväll ett år efter den blodiga incidenten. 
Hon har haft en fotografering hela dagen och passar under vår intervju på att ta en långpromenad i området där hon bor i Bromma utanför Stockholm. 
– Om du tycker att jag låter andfådd så är det bara för att jag har precis så dålig kondition som det låter, säger hon och skrattar.

Linda är mitt uppe i arbetet med att få sin nya skiva klar – den åttonde i ordningen. Hon berättar att hon nyligen insåg att hon bara har varit ledig tre dagar sedan september. Med undantag från några tv-framträdanden i bland annat SVT:s talkshow Skavlan har hon de senaste månaderna knappt varit utanför studion. Utöver arbetet med den egna plattan har hon även stundande deadlines på låtar som hon skriver till andra artister, bland annat i USA.
– Det är ingen rast ingen ro, men jag tycker att det är skitkul. Jag har ju världens roligaste jobb. Men jag ser fram emot att få några lediga dagar i april, före sommarturnén. 
Sedan hon slog igenom med sin poplåt Oh Boy hösten 2006 har hon hållit kvar vid samma band. Tillsammans har de turnerat världen runt med ett otal hits som även har kommit att tonsätta reklamkampanjer åt Volvo och Apple och tv-serier som Grey’s Anatomy och Desperate Housewives. Att kalla Linda produktiv är en underdrift. Hon hade släppt lite drygt ett album om året när hon 2013, strax efter att ha varit med i TV4:s Så mycket bättre, bestämde sig för att ta en paus från sitt eget artisteri och skriva låtar åt andra ett tag. Hade det inte varit för det där dramatiska fallet i trappan på Kåken hade hon kanske lagt Miss Li på hyllan för gott. Även om hon nu är taggad på att åter äntra scenen har pausen från rampljuset varit välbehövlig. 
– Efter att jag hade släppt skivan Wolves 2013 kände jag starkt att jag inte hade något kvar att ge. Både musikaliskt och mentalt var det stopp. Jag behövde ett break om jag inte skulle börja repetera mig själv. 
Från att tidigare ha kunnat spela in ett album på fyra dagar och sedan dragit ut på turné – allt drivet av en stark magkänsla – försöker hon denna gång tänka lite mer långsiktigt. Hennes år som låtskrivare åt andra har gett perspektiv. Hon har dragit lärdom av hur det funkar i den ”professionella världen” där projekt får ta tid, där låtar stöts och blöts och efterbearbetas i flera omgångar. Man kan väl säga att detta inte riktigt har varit Miss Lis signum. I år gick hon för första gången någonsin till en sångpedagog. Och hon fick några intressanta upplysningar: till exempel att hon har astma. Där kom förklaringen till att hon i ett decennium har känt sig lite usel över att hon inte har kunnat hålla långa toner.  
– Tidigare har jag inte tänkt på kvalitet, bara kvantitet. Jag har tyckt att det har varit kul om det låtit lite falskt. Men nu har jag insett hur noggranna andra är och känner jag att jag också vill att min musik ska låta så bra som möjligt. Jag har behövt den här tiden för att bli lite lugnare i själen. 

Lindas dalmål är milt. Hon försöker hålla fast vid dialekten även om det är svårt efter tio år i Stockholm – den stad där de flesta av hennes barndomsvänner också har slagit sig ner. Men kvar hemma i Borlänge finns hennes föräldrar och syskon. Hon växte upp i ett område där ”alla hus såg likadana ut”, som sladdis i en syskonskara om fyra. Hennes mamma var sjuksköterska och hennes pappa ambulansförare och syskonen, som är 10–14 år äldre än Linda, har valt samma bana. De var i princip utflugna när hon som tioåring stod i sitt flickrum och tillbringade timmar med att försöka pricka in samma toner som Whitney Houston. Hon var mycket för sig själv som liten. I början var det motvilligt, sedan lärde hon sig att njuta av sitt eget sällskap och idag har hon – vid sidan av sitt extroverta jag – ett behov av att i perioder få vara ensam. Det är i ensamheten som hon har funnit sin kreativitet – skrivit, målat och sytt egna kläder. I tonåren spelade hon även fotboll – på elitnivå – och när hon lade av med det som 17-åring startade hon ett rockband istället. Ganska direkt var de med i en talangjakt och vann – med en låt som Linda skrivit. Det gav henne blodad tand. Hon har ett foto från den tiden där hon är klädd i svarta läderbyxor, t-shirt och cowboyhatt. Lite senare klippte hon av sig håret och färgade det blått.
– Jag laborerade mycket med håret, till min mammas förtret. Hon hade svårt att följa med i mina vändor. 
Det hade hennes klasskamrater också. Folk i skolan tittade snett på henne när hon kom i sina egensydda outfits och udda frisyrer. Killarna sade rakt ut att de tyckte att hon hade blivit ful. När hon som 22-åring, 2005, flyttade till Stockholm kände hon sig befriad.
– Det var som att komma ut ur garderoben. Jag slängde alla mina jeans, köpte en massa 60-talsklänningar på second hand och ändrade hela min stil. Det var väldigt förlösande.
Hon hyrde en liten lägenhet på Gärdet där möblemanget till stor del bestod av en madrass på golvet. Hon var ute och festade hela nätterna – ofta i ”suspekta miljöer” ihop med ”tveksamma personer” – och jobbade om dagarna på ett kontor för en vikariepool. 
– Jag hade kul och det var mitt motto i livet. Men jag hade ju ingen mat i skåpen, bara nudlar och senap.
En natt, på vårkanten 2006, kände hon ett starkt behov av att börja skriva musik och köpte nästa dag ett elpiano på avbetalning. Under en dag skrev hon sex låtar som hon lade upp på musiksajten Myspace. Därefter dröjde det inte länge innan hon blev erbjuden ett skivkontrakt och det följande året släppte hon ytterligare två album, spelade in en hyllad duett med Lars Winnerbäck, toppade hitlistorna och uppträdde på Allsång på Skansen. Snart turnerade hon i Europa, USA och Japan. 
– Jag blir väldigt glad när jag tänker på allt som jag har gjort. Det hade lika gärna inte kunnat ha hänt om jag inte hade varit lika modig, om jag hade tvekat istället för att köra. 
Vad beror den där oräddheten på?
– Jag tror att det har att göra med att jag har bra självförtroende. Sedan kan jag ha dålig självkänsla, men mitt jävlaranamma vet nästan inga gränser. Det kan många nästan bli lite irriterade på. 
Att hon på sitt första gig ställde sig på scenen med ett piano utan att veta hur man spelar, bekymrade henne aldrig. Tio år senare har hon knappt någon aning om vilka ackord som förekommer i hennes låtar. Men det har bevisligen gått bra ändå.  
– Vissa skrattar och ser ner på mig för att jag inte kan spela. Men de flesta skrattar och tycker att det är gulligt. Det känns alltid lite konstigt när jag blir kallad pianist eftersom jag bara har bankat mig igenom min karriär. Jag ser mig som i första hand låtskrivare och jag överlåter allt mer pianot till andra som gör det bättre. 

Det såg till en början ut som att Lindas tempo aldrig skulle kylas av. Skivsläpp utlöstes av turné och så fortsatte det. Men 2010, under hennes mest hektiska period, hände något. Bandet var på turné i Europa och en kväll satt de på en vägkrog i Tyskland. Linda fick i sig rå kyckling som (troligtvis) resulterade i att hon fick salmonella. Den övergick så småningom i reaktiv artrit, en typ av ledsjukdom som åsamkade enorm värk i hela kroppen. Hon låg i turnébussen och grät av smärta. Trots att hon besökte flera läkare dröjde det innan hon fick en diagnos; de flesta förstod inte vad hon led av och trodde att hon mer eller mindre hittade på. Det slutade med att hon fick avbryta turnén och åka hem till Sverige. Hon ordinerades en mängd olika läkemedel. Inget hjälpte. Linda hade nästan ställt in sig på att leva med smärtorna när hon dagen före julafton 2010 fick en ny medicin av sin läkare. Den visade sig ha mirakeleffekt. Morgonen därpå tog hon hoppsasteg nerför trappan – från att några timmar tidigare inte ens ha kunnat hålla i sprutan själv. Idag har hon, tack vare en omställd kost och långa promenader, lyckats trappa ner sin medicinering till nästan noll. Hon tar bara en spruta var tredje månad och känner knappt av sjukdomen alls. 
– Det var sorgligt att behöva ställa in hela det där året, precis när vi började få så mycket skjuts, men jag har aldrig någonsin varit bitter. Det bästa med allt detta var att jag fick tid att reflektera och läsa en massa böcker. Det var ganska lärorikt att gå från en ung, frisk partypingla till att bara sitta hemma och inte ens kunna gå på toaletten själv.

Utöver Miss Lis tempofyllda popsånger är det kanske hennes scenkläder och ständigt skiftande frisyrer som har varit hennes starkaste varumärke som artist. Sedan debuten är det 60-talet som lyser igenom i såväl melodier som mundering. Förkärleken till 60- och 70-talet – både musiken, modet och den revoltlystna energin som genomsyrade samhället – har hon haft sedan tonåren. Ännu har hon många vintageklänningar i garderoben men använder dem allt mer sällan. Hon har blivit bekvämare sedan hon klev bort från scenen och föredrar idag att klä sig mer ledigt. På senare tid köper hon gärna gamla herrockar second hand som hon målar med hobbyfärg. Bilderna till nya skivan andas snarare kaxigt 80-tal än sött 60-tal. 
– Jag har aldrig tänkt att jag ska ha en särskild look utan bara låtit lusten falla in. Min kommande skiva har lite nya influenser och det har jag velat markera även stilmässigt.
Vad är det för nya influenser?
– Det är pop och mycket soul men med en touch av reggae. Jag älskar pop och det är grunden i mitt musicerande, men jag vill inte bara vara popartist. Det måste finnas lite av det här galna. Jag är väldigt glad över det här albumet – det är modigt. Det känns som att de flesta artister blir lite tråkiga en bit in i karriären. Jag vill fortsätta att gå in i allting helhjärtat och tänker bara sjunga ännu ruffare. Mitt motto är att inte bli feg.
Vad drömmer du om idag?
– Nu drömmer jag mest om att det ska bli ett bra albumsläpp och turné. Jag tar ingenting för givet. Det som kommer sedan det kommer om det är meningen; jag kanske ramlar i trappan igen. Det viktiga är att jag har kul på vägen. 

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter

OM MISS LI

Ålder: 34 år.
Bor: Lägenhet i Bromma utanför Stockholm.
Familj: Ja.
Gör: Låtskrivare, artist och kostymdesigner.
Aktuell: Med nytt album i slutet på mars.
Inspireras av: Modiga människor som hoppar och blundar.
Så börjar en bra dag: Tio koppar kaffe vid pianot.
Oanad talang: Jag är nog ganska duktig på att bowla.

Miss Li i årtal 
21 juli 1982
– Föds i Borlänge.
1999 – Slutar spela fotboll på elitnivå och startar ett rockband.
2005 – Flyttar till Stockholm. 
2006 – Släpper debutplattan Late Night Heartbroken Blues. 
2007 – Ger ut ytterligare två skivor och sjunger duett med Lars Winnerbäck.
2010 – Avbryter europaturnén efter att ha drabbats av en ledsjukdom. 
2012 – Är med i TV4:s Så mycket bättre.
2015 – Skapar låten och scenkläderna till artisten Mariette i Melodifestivalen.
2016 – Släpper singeln Bonfire.
2017 – Åker på turné med sin åttonde platta.

Miniturné i vår
6 april:
Göteborg, Pustervik
7 april: Stockholm, Kägelbanan
8 april: Borlänge, Liljan

kickan