Foto: Therese Öhrvall
Foto: Therese Öhrvall

”Jag gillar att ha en lång drömhorisont”

Han är mest känd som artisten Timbuktu, men i Jason ryms så mycket mer än bara musik. Han har släppt sin första bok och är nu aktuell med en scenshow. Kick Off träffade honom i Stockholm och pratade musik, identitet och rasism.

”Både min mamma och pappa gjorde uppror mot den rådande normen. Ett uppror i kärlek. Jag är produkten av deras kärlek. Jag har fått min mammas näsa, hår och humör. Från min pappa hans hudfärg, fötter och stolthet. Från dem båda deras stora kärlek för det talade och skrivna ordet. En gåva som jag är dem evigt tacksam för.” Utdraget kommer från Jason ”Timbuktu” Diakité Sommarprat i P1 från 2014. Trots den vackra beskrivningen tog det lång tid innan han själv kunde förlika sig med vem han var. Varken svart eller vit, varken amerikan eller svensk. Då var han varken eller men nu kan han se lyckan i att vara båda.
– Jag saknade orden och verktygen till vem jag skulle se mig som. Det har varit en följeslagare genom livet. Men jag landade till slut i att beslutet fanns hos mig själv. Det var jag som bestämde att jag kan vara båda – både svart och vit, både svensk och amerikan.

Under slutet av förra året gjorde Jason sin debut som författare med boken En droppe midnatt, en bok som han inte vill kalla för en självbiografi utan som mer är en familjebiografi. Boken är en resa och ett sökande efter sina rötter, Jason gräver i en familjehistoria från slaveriets USA till folkhemmets Sverige. Boken är en berättelse om härkomst, identitet, motstånd, rasism och längtan efter tillhörighet. Nu ska boken bli en scenföreställning med premiär den 21 september på Cirkus i Stockholm och senare under hösten spelas den i Malmö.
– Det känns jäkligt kul att levandegöra boken. Just nu ser jag inte framför mig att jag ska skådespela, men vem vet det kanske växer till det också. Det blir ny musik, men inte nya låtar – kanske någon, men nykomponerat med ett jäkligt bra gäng som gör mig sällskap på scen. 

Men vi backar lite och börjar från början. 

Var kommer artistnamnet Timbuktu ifrån?
– Jag har alltid varit historieintresserad, men på historielektionerna fick vi inte lära oss något om Afrika, väldigt lite i alla fall. Plus att det man fick lära sig handlade om från den tid då européer upptäckte kontinenten. Tiden innan räknades på något sett inte. Så en dag läste jag en tidning som handlade om en kejsare i Mali på 1300-talet, hans huvudstad var Timbuktu. En stad som redan på medeltiden hade ett universitet och var en högtstående civilisation, ett lärosäte – precis som Lund där jag bodde. Samt att Timbuktu på engelska används lite som ”Långt bort i stan” på svenska. Det kändes spännande och jag tyckte att det stod för något viktigt. Sen tyckte jag att det lät häftigt som ung rappare.

Hur föddes idén till boken?
– För ett par år sedan, på 3:ans buss när jag började snacka med en man. Några veckor senare stötte vi på varandra igen och hade återigen ett jättebra samtal. Vi bestämde att vi skulle ses över en kopp kaffe, och pratade om allt – kärlek, politik och om livet. Vi blev vänner och han gav mig ett exemplar av sin bok. När jag sen skulle skriva manus till mitt andra sommarprat, skickade jag det till honom. Han kom med tips, hade kryssat över en del och gjort pilar för att flytta olika delar. Ett stycke som handlade om min farfar och farmor hade han strukit under och skrivit – här har du ett frö till en bok, säger han och fortsätter:
– Jag tänkte inte så mycket mer på det då. Men ett halvår senare berättade min pappa en historia om när han 1965 bodde i Harlem, Georgia, och skulle köra till sin flickvän. När han är mer än halvvägs blir han stoppad av polisen och de tar hans bil. Han blev släppt och fick stanna över natten på ett motell tills han kunde ta bussen vidare, men han var så rädd för att bli lynchad så han sov i ett träd utanför motellet för att inte bli hittad. Berättelsen kändes så viktig – gripande, smärtsam och humoristisk på ett sätt. Så när jag kom hem skrev jag ner den och skickade den till min nyfunna vän, Mustafa Can, och sa: Jag tror att jag har börjat på den där boken.

Efter den första berättelsen fortsatte han att fråga sina föräldrar om fler historier, berättelser från 40-, 50- och 60-talet. Minnen och historier om far- och morföräldrar samlades och skrevs ner.
– Jag kom in i det mer och mer och insåg att jag måste åka till South Carolina där min farfar kom ifrån och se stället där han föddes. Så kom boken till. Det var så extremt lustfyllt, roligt, givande och en smärtsam process att skriva boken. Det kändes viktigt för mig, det här är nog det arbete som känts viktigast för mig någonsin. När det var klart uppstod någon sorts postprojekts-tomhet som det alltid gör, men den här gången kändes det mer än vanligt – jag ville vara kvar i bokens värld. Jag funderade på om jag skulle skriva en ny bok, så fick jag idén om att kombinera boken med att stå på scen och spela musik. Berätta berättelsen för en publik och spela låtar som hör till berättelsen. Det blir ett nytt sätt för mig att stå på scen och det gör mig peppad. Scenföreställningen känns som ett nytt steg.


Vad tycker dina föräldrar om att du har skrivit boken?
– Först blev de ganska förskräckta. De känner ju mig och vet att jag inte är en sådan som ger upp. Även om de visste att jag skrev på boken blev det något annat när de sen fick läsa den. De har inte valt att leva i offentligheten utan är väldigt privata så de var lite bestörta till en början. Nu känner jag att de är väldigt stolta och glada, men då blev det en liten familjekris.

Hur kommer det sig att identitetssökandet har blivit en så viktig och stor del av ditt liv?
– För mig känns det ganska naturligt och det blev självklart att det här var något jag behövde ta tag i. Som född i Sverige av amerikanska föräldrar där en är svart och en är vit såg jag inte ut som någon av mina föräldrar. Jag var mellan alla världar och länge kände jag mig halv. I Sverige blev min svenskhet ifrågasatt, även min familj. Det blev viktigt att informera andra som kanske inte trodde på min svenskhet att man kan vara svensk och se ut på olika sätt och ha olika traditioner. Det är en tillgång för Sverige, det gör Sverige till ett rikt land med många berättelser.
– För mig blev det väldigt jobbigt när jag började skolan, just för att jag kände mig halv och hade en hudfärg som ingen annan i klassen hade. Jag fick slåss mycket och jag kände mig ensam i det – det var ett pussel som tog lång tid att lägga. Idag kan jag se det som en stor fördel att få ha en fot i flera världar.

Pratade ni om identitet hemma när du var yngre?
– Ja, det gjorde vi. Men då var det mycket mer om amerikaner och svenskar, svarta och vita men inte riktigt om det att jag kände mig som någon mittemellan. Vi pratade om politik, musik och så vidare men inte om känslan jag bar på. En känsla som gav mig en osäkerhet; ’älskar min mamma mig lika mycket som min syster?’ – när min mamma och syster är vita och inte jag. När jag var med min pappa var det samma sak, fast tvärtom. Det gjorde något med mig som var svårt och förvirrande när jag var liten, men som idag har lett till att jag kan vara stolt över den jag är.

Du har varit utsatt för ganska mycket vardagsrasism, kanske speciellt som barn. Vad tänker du kring det som händer politiskt i världen idag?
– Ja, det kan kännas som att vi på ett sätt går bakåt i tiden. Men jag tror att det är så här framsteg ser ut. Framsteg innebär ibland temporära tillbakagångar. Anledningen till det tror jag är för att vi inte är färdiga med att bearbeta vår historia, om man ser till Europa till exempel. Därför är vi dömda att upprepa den till dess vi lärt oss hur vi ska bete oss för att inte begå samma misstag igen. Europa 2017 jämfört med Europa 1933 har olika förutsättningar. Nu råder till exempel högkonjunktur men ändå är folk mer bekymrade än tidigare, det blir den där klassiska två steg fram och ett steg tillbaka. Fast nu känns det kanske mer som två steg fram och tre steg tillbaka. Men jag tror på människans kollektiva kraft, vi måste bara sluta blunda. 

Hur hittade du in i musiken?
– Musik spelades alltid mycket hemma hos båda mina föräldrar. Jag och min syster lyssnade mycket på Michael Jackson och bråkade om vem som skulle stå närmast spegeln och dansa. När jag var 14 år upptäckte jag hiphopen, då kände jag direkt en tillhörighet och jag tyckte det lät så spännande. Det påverkade mig fysiskt och emotionellt, det gick rakt in i själen. 

Var hittar du inspirationen?
– Tidningar, böcker, möten med människor och känslor. Inspiration finns överallt, det är bara att gå ut och kalla på den. Man kanske kan leva i villfarelsen att inspiration är något som ska komma till en, men inspiration är nog mer som en stökig treåring som man får kalla på och gå och hämta. Det gäller text överhuvudtaget, man måste sätta sig framför datorn och börja skriva. Som en upptäcktsresande som måste leta upp vilken del av verkligheten den vill skildra.

Vilken av dina egna låtar tycker du bäst om?
– Det är väldigt svårt att svara på. Ofta handlar det om nyhetens behag. Vid en ny platta så fastnar man oftast för någon av de nya låtarna, men av alla låtar som jag gjort är Alla vill till himmelen men ingen vill dö, en väldigt viktig låt för mig som, sen den kom ut 2004, har spelats vid alla mina spelningar skulle jag tro. Det är en låt som jag inte tror kommer att spelas i den kommande scenföreställningen, men i min nästa scenföreställning så får den vara med. Den tänker jag ska handla om musik. 
Men du planerar redan för nästa scenföreställning?
– Ja, alltså den finns lite i huvudet redan nu.

Är du sådan som person som alltid är ett steg längre fram?
– Jag gillar att ha en lång drömhorisont, men jag har den dealen med mig själv att allt jag drömmer om inte måste bli av. Men när drömmarna kommer till en av sig själv, då blir det till slut något jag måste göra. Jag gillar att ha fler planer än tid.       

Du nämnde det lite i förbifarten, att du även har en ny bok på gång, har du börjat skriva?
– Ja, lite grann.

Vad ska den handla om?
– Den ska handla om Sverige och musik, det är allt jag kan säga nu. Det är lite som små plantor som inte tål för mycket solljus.

kickan