”Jag skulle älska att spela pundare”

Hon är flickan som valde mellan att bli Pippi Långstrump och skådespelare. Kick Off har träffat Josephine Bornebusch som har rest från London till Stockholm för att spela teater.

2011-12-14 13:53 Hon är tjugo år och iklädd slimmade löparbyxor när hon joggar ner för en av backarna i Humlegården. Det är inspelning av romantiska komedin Hundtricket och Josephine Bornebusch gör sin första huvudroll som flickvännen Mia. Hon har sökt till scenskolan fyra gånger men åkt ut i första gallringen. Med en familj i filmbranschen och en stark vilja att slå igenom som skådis hoppas Josephine på genombrottet. Den stora smällen skulle komma som karaktären Mickan i tittarsuccén Solsidan, först tio år senare.

Det är en tidig måndagsmorgon på södermalmhippa caféet Urban Deli vid Nytorget. Josephine sitter med sin raka, långa överkropp på en bänk med kuddar längs fönstret. Framför henne ligger ett porslinsfat med brödsmulor och en halvdrucken kaffe latte. Den vickande, blonda hästsvansen från Hundtricket är utbytt mot en mognare, axellång frisyr. Men hennes vackert komponerade ansikte är som oförändrat. Det är svårt att tro att det har gått ett decennium sedan dess.

Josephine har tagit en rask morgonpromenad från Mariatorget och redan hunnit avsluta sin frukostfralla.
– Jag kan inte gå upp fem minuter innan jag ska vara någonstans och sedan slänga mig i en taxi. Jag måste hinna vakna i lugn och ro, säger hon.
Lägenheten på Mariatorget är inte hennes egen. I dagsläget är Josephine och hennes man Erik (gifta sedan ett år tillbaka) ”in between apartments” som hon uttrycker det. Josephine bor hemma hos sin mamma. London har varit parets bas sedan i januari och det har under denna tid varit svårt att få en intervju med skådespelerskan. Orsaken till vistelsen är att Erik, som är art director med ett förflutet på svenska magasinen Elle och Café, i januari fick ett vik på ett företag i metropolen. Eftersom Josephine inte hade så många uppdrag ”by then” (hennes användning av engelska uttryck är rundhänt) flyttade hon med. För henne har det blivit en del pendlande. Nu är det istället Josephine som har annalkande projekt i hemlandet och de har återvänt.

– Eftersom vi båda är frilansare och inte har några barn (än) har det gått bra för mig att åka hem till Sverige för duttjobben. Men efter några månader fick jag så mycket jobb att jag snarare åkte till London för att säga ”hej älskling” för att sedan vända om igen. Då kände vi att nä, det här är inte alls så soft längre.
De bodde i en lägenhet med svart port i Notting Hill. Den var på 70 kvadrat och uppdelad på tre plan. Det var som att bo i ett rör, enligt henne själv. Ett av rummen högst upp kallade hon på skämt för ”gymmet”. Det var så stort att man kunde göra situps, men inte mycket mer.

Vad gjorde du när Erik jobbade?
– Sådant som jag gör när jag inte filmar. Läser manus, skriver, bloggar och ser film. Allt som man som skådis gör för att förbereda sig inför en roll.
Josephine slogs av stadens galna storlek. De började med att lära känna Notting Hill. Hon blev kär i restaurangen Pizza East Portobello som påminner lite om stället vi sitter på nu – industriell design och vitt kakel möter traditionell fransk bistro. När de var bekanta i sina egna kvarter fortsatte de att utforska andra stadsdelar som Mayfair och Soho. Men trots att de bodde i London nästan ett år hann de bara med en liten bit av helheten.
– Det är verkligen en stad som har växt för mig. Den är otroligt inspirerande med så mycket teater och spelningar på scener och i pubar.

När jag träffar Josephine har de bara varit hemma i en vecka. Om det blev många väskor att ta med? Ja, några stycken. De reste dit med två var och kom hem med 17 (typ). Josephine ler lite snett och drar med fingrarna över nyckelbenen.
– Vi är så impulsiva. När vi reste var tanken att stanna i tre år så vi hann samla på oss en massa möbler och prylar. Men jag märker hur jävla osvårt det är att faktiskt flytta ett hem. Vi fick beställa ett flyttlass istället för att ta det på flyget, men inte så mycket mer än så, säger Josephine och nynnar med i en sång av Pernilla Andersson som spelas på radion.

Är ni lika impulsiva båda två?
– Ja, tyvärr. Det är ingen som hindrar den andra.

Så där vansinnigt impulsiv kan Josephine inte vara i vår. Hon ska spela teater. Föreställningen har namnet Treater och är en mörk relationskomedi med ljusglimtar. Ensemblen på fem personer är välbekant för Josephine. En av dem är Johan Rheborg som flertalet gånger har delat säng med henne eftersom de spelar äkta par i tv-serien Solsidan. Erik Johansson är jämnårig med Josephine och de har blivit något slags radarpar sedan ett år tillbaka. Av någon anledning har de gjort flera projekt ihop.
– Vi kommer jättebra överens.

Händer det att du jobbar med folk du inte kommer överens med?
– Ja, det gör jag ofta. Det kan vara folk som man inte har samma humor som eller som man bara inte gillar. Men Emma Bucht som regisserar pjäsen är väldigt kräsen med vilka hon jobbar med och är mån om en bra stämning i gruppen.

Vad tänkte du när du blev erbjuden rollen?
– Jag är ju inte så himla van av att spela teater. Eftersom jag är så rastlös och impulsiv tänkte jag först att ”åh, gud, ska jag verkligen binda mig vid detta?”. Men när jag pratade med mina agenter insåg vi att det här är några av de bästa skådespelarna, pjäsen är sjukt bra och jag har ett jobb till våren.

Vilken roll spelar pengar när du väljer jobb?
– Pengar är ju jätteviktigt. Men ju roligare projekt desto mindre pengar kräver man. Sitt drömprojekt kan man ju betala för att vara med i.

Josephine har hemmafilmer på sig själv när hon är fyra år gammal. Där undrar mamma Cian (scenograf) vad hon ska bli när hon blir stor och hon svarar: Pippi Långstrump eller skådespelare. Redan på gymnasiet hade Josephine en roll i Rederiet och spelade i ett antal serier och filmer före Hundtricket. När jag frågar om livet som skådespelare är som hon tänkte sig när hon var 20 år blir Josephine tyst. Tidigare har svaren kommit direkt. Nu avvaktar hon. Tittar i taket och sedan på glaset med kallnad kaffe latte som hon håller mellan händerna.
– Nej, eller ja. För tio år sedan tror jag att jag längtade extremt mycket efter att gå på premiären av min film och höra vad folk tyckte. Det var coolt att se sig själv på duken. Idag är det behovet mättat.
Häromdagen var Josephine på en inspelning i Trollhättan. Tomas von Brömssen och hon satt med dunjackor i ett kallt studiorum. De värmde sig med gulaschsoppa som de drack direkt ur fyrkantiga lasagneformar. ”De skulle se oss nu”, sade Tomas till Josephine.
– När jag var yngre trodde jag inte att den här typen av saker utgjorde en så stor procent av skådespelarjobbet. Jag såg mig nog med balklänning och ett glas champagne på Kristallen. Idag tycker jag att det häftiga med jobbet är att träffa nya skådespelare och regissörer och jobba med spännande filmer och pjäser.

Så du tycker inte längre om att gå på galor i vacker klänning?
– Jo, det kan vara hur kul som helst, men det beror helt på vad jag är på för humör.

I intervjuer med dig tas det ofta upp att folk liknar dig vid din rollkaraktär Mickan i Solsidan. Det vill säga en överklasskvinna med en förkärlek för märkeskläder. Vad tycker du om det?
– Jag får se det som en komplimang att jag uppenbarligen gör en bra rolltolkning. Det är svårt för folk att bilda sig en sann bild av personer de aldrig har träffat. Den bild jag får av Obama är ju den som kommer fram i tv och tidningarna. Så jag kan inte säga att folk är jävligt trångsynta som tror så om mig. (Josephine tillägger att hon inte jämför sig med Obama)

Varför tror du att du kopplas ihop med den typen av kvinna?
– Jag har ofta fått spela överklasstjej eller snygga bruden-karaktärer. Det har ju med castare att göra. Letar de efter någon som ska spela trasig haschpundare tänker de kanske inte på Josephine Bornebusch. Men det finns ingen som skulle älska att spela haschpundare mer än jag.

Något annat Josephine älskar är att resa. Hon ser det som sitt livsintresse precis som andra kan ha en passion för mat. Ett intresse hon delar med sin man. Över jul och nyår åker Josephine och Erik till Nicaragua. Därifrån ska de resa runt och inte stanna längre än två dagar på varje ställe. De landar igen på Arlanda klockan sex på morgonen samma dag som repetitionerna för Treater börjar.

Du har precis fyllt 30 år och ni vill ha en stor familj. Hur går planerna kring att skaffa barn?
– Tanken är nära men jag är inte gravid. Erik och jag ska bara hinna ses först. Man måste ju ligga också.

Av: Text: Louise Fauvelle

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande