Den stora dagen
Var ska jag titta?
Det beror på hur många personer du talar inför. Om det handlar om ett större sammanhang är en bra regel att rikta sig mot dem som sitter längst bak. De som är framför dessa får du då automatiskt lättare med dig. Om du endast riktar blicken mot dem längst fram riskerar du däremot att tappa de som sitter bakom. I ett mindre auditorium kan man om man är nervös fästa blicken vid hårfästet istället för att låta sig konfronteras med direkt ögonkontakt. (Mottagaren uppfattar detta som att du har ögonkontakt.) Undvik att låta blicken flacka. Ändra blickfång då och då med lugna rörelser och lugn gestik.
Varför? Ju säkrare och lugnare vi känner oss i en talarsituation, ju mer naturligt uppstår ögonkontakt med dem vi talar inför. Tyvärr utsätts vi dock många gånger för talarsituationer som inte känns lugna. När det är ”skarpt läge” kan vi tappa fokus och koncentration vid direkt ögonkontakt. Att höja blicken något, att alltså fästa blicken någonstans vid hårfästet är ett gammalt beprövat artistknep.
2008-12-15 10:21 Man hade formulerat mål och man hade formulerat värdegrunder. Man hade gjort om samt vässat sin hemsida och man hade låtit framställa väldigt fina broschyrer på blankt, högkvalitativt papper. Man hade beställt pennor, man hade beställt väskor, paraplyer, t-shirts och små chokladbitar, allt detta med loggan tryckt eller ingraverad. Genom många och omsorgsfullt hållna möten hade man planerat för framtiden och för hur satsningen skulle se ut för kunder, potentiella sådana och inte minst för den egna personalen. Det handlade om ett stort och viktigt steg för Företaget. Med detta steg gjorde man sig redo att ta sig an en allt tuffare och mer konkurrensutsatt framtid.
Så var det äntligen dags för själva sjösättningen, dagen D, den dag då alla nyss nämnda grupper av människor skulle sammanstråla i en enda gigantisk manifestation. Alla var där. Det minglades, det dracks champagneliknande drycker och det åts snittar. Alla var förstås också väldigt glada, ja en del var rentav upprymda. Nu väntade man bara på att själva startskottet skulle avfyras. Den som skulle göra detta kunde självklart inte vara någon annan än företagets vd.
Och så kommer han (för även denna gång var det en han). Och han kommer med inte alls speciellt bestämda steg när han ler välvilligt men lite ofokuserat då han beträder det provisoriska podiet varifrån han ska uttala det magiska, det som ska bli pricken över i, det som gör att alla anställda känner:
– Ja, nu ska vi med gemensamma krafter verkställa det vi satt upp i vår målsättning.
Eller det som gör att kunderna känner:
– Yes, snacka om att ha satsat på rätt häst!
Nej, så gör han inte.
Ändå var det VD sa varken konstigt eller fel. Faktum är att själva orden var ganska bra. Men vad är det då som utgör problemet? Var talet för långt (det är det ofta), var det för kort (händer nästan aldrig), var det, med tanke på sammanhanget, för detaljerat och komplicerat (inte ovanligt)? Nej, ingen av dessa aspekter gick att anföra på det som sades. Problemet i sammanhanget är, ja ni har gissat rätt, själva framförandet! Den muntliga leveransen.
För vad bör vara talarens stora uppgift när det är skarpt läge? Jo förstås, att ankra känslor hos publiken, att göra avtryck, att sända genuint positiva signaler distinkt och med auktoritet så att inte en enda person i lokalen missar kraften i, och syftet med, det som hela satsningen gått ut på!
Man hade tänkt på allt (till och med vimplar!) men glömt att förbereda det som kan vara rena dynamiten: muntlig framställning av hög kvalitet.
Var inte det synd? Av: Per Furumo
