En mycket mäktig man
2009-10-28 14:52 Han var en upptagen och mycket, mycket mäktig man. En sådan som alla vet vem det är.
Nu hade han bokat en dags teambuilding på en ö i den stockholmska skärgården.
Hela hans europeiska ledningsgrupp var kallad, liksom bolagsadvokaten från en stad i Amerika.
Planeringsfasen var inte helt oproblematisk. Det ringde personaldirektörer från i stort vartenda europeiskt land för att försäkra sig om att man på den lilla stockholmska ön höll tillräckligt hög intellektuell nivå för att kunna matcha dessa extremt intelligenta män som var på ingång. Man talade om dem som ”Europas vassaste hjärnor”.
Det fanns också en stor oro på personalavdelningarna att direktörerna skulle uppfatta teambuildingprogrammet som ”fluffy” – flummigt.
Sent på kvällen, dagen innan ankomst ringde mannens assistent på arrangörens hemtelefon. Den mäktige mannen från södra Europa hade då läst programmet ordentligt och insett att i stort sett hela nästkommande dag skulle ägnas åt ”spontana personliga presentationer”. Därav assistentens samtal. Den mäktige mannen gjorde nämligen aldrig någonting spontant. Så ”hur exakt skulle morgondagens uppgift till dem lyda”? Han ”behövde förbereda sig”.
Morgonen kom. Gruppen anlände och på tu man hand talade den mäktige mannen om för arrangören att han hade för avsikt att inleda presentationerna. Arrangören opponerade sig och förklarade att hon skulle göra det och varför, varpå en liten konflikt uppstod. Den löstes – efter lite latinska utspel – snabbt. Mannen blev trygg och arrangören tilläts inleda presentationen.
Det som sedan utspelades kom att skaka om alla de 12 direktörerna i deras grundvalar.
Ganska snart stod det klart att dessa – mycket upptagna män – aldrig gett sig själva en chans att faktiskt TALA med varandra. Kanske heller aldrig att faktiskt stanna upp och känna efter? Att reflektera över livet och de händelser som format oss. Där i solskenet, på en ö utanför Stockholm sänkte de alla fasader, släppte alla masker och tillät varandra att ”bara vara”. Den mäktiga mannen slängde sin förberedda presentation, visade sin sårbarhet och talade direkt ur hjärtat. De berörde – och lät sig beröras - av varandras berättelser. Stundtals rann det små tårar nerför kinderna på oss alla.
Presentationerna tog hela dagen.
När det drog ihop sig till hemfärd och de som avslutning fick sammanfatta sina upplevelser så utbrast de lyckligt: ”If this is fluffy – fluffy is all we’re gonna do in the future!” De bestämde sig för att åka hem till sina respektive länder och ledningsgrupper och göra samma sak med dem som de själva gjort på ön. Och sedan be dem att göra detsamma med sina egna grupper. Dessa kommande ledningsgruppssejourer skulle genomföras på höskullar, ängar, och stränder runt om i Europa.
Bollen var satt i rullning och mannen och hans grupp lämnade lyriskt ön - uppfyllda av helt nya tankar och idéer.
Av: Mimmi Dahlström
