En skämtare stämd i moll

Hon är nöjd så länge hon får göra humor om skiten i livet. Kick Off har träffat Klara Zimmergren som ägnar sig åt hiphopdans och djupsinniga grubblerier.

2012-01-17 09:45 – Här sitter jag som en rockstjärna, säger Klara Zimmergren, 44, på göteborgska och gör en svepande rörelse med handen över den elegant inredda sviten. Utsikten från fönstren visar huvudstadens neonljus i vintermörkret.
Jag har åkt hissen till översta våningen, dit man bara kommer om man har ett passerkort. Det doftar nytt och orört i korridoren. Som en obruten bok direkt från tryckeriet. Klara sitter avspänt i den svarta soffan, lutad mot en fluffig, mörklila kudde. Vi är i nybyggda hotellanläggningen Waterfront alldeles intill Stockholms centralstation. Dagen har Klara tillbringat tillsammans med sina nyfunna komikervänner, bland andra David Batra och Johan Glans. De har spelat in webbfilmer och tagit affischfoto inför premiären av långfilmen Kvarteret Skatan reser till Laholm. Klara är det nya tillskottet i humorensemblen som spelat i serien under flera år. Det är hennes första långfilm.

Varför tror du att just du blev tillfrågad för rollen?
– Jag intervjuade David och Johan när jag var programledare för Dom kallar oss roliga. Jag minns att vi hade väldigt roligt ihop den dagen och så hörde de av sig om provfilmningen. De är så trevliga och väluppfostrade killar. Sådana som man skulle kunna presentera för sin mamma, säger Klara med eftertryck och lägger det ena benet över det andra.
Under min research inför intervjun har jag funnit några sammanhang där Klara är ständigt återkommande – sådana som handlar om djur och sådana som handlar om att inte äta djur. Klara blev tillsammans med kollegan Mia Skärringer känd genom deras satiriska sketcher i radio och tv. Men på senare tid har Klara bland annat synts som programledare för SVT:s Djursjukhuset och hon gör rösten till Naturskyddsföreningens kortfilm ”Antiscampi”.
Hur trött är du på att folk anmärker på att du är vegetarian?
– Inte så trött på just det. Däremot kan jag bli trött på att jag har målats upp som ”hon med hunden”. När det talas om djurvänner blir det lätt så att det tippar över i att vi bryr oss mer om djuren än om människor. Jag ser det som något som verkligen hänger ihop – djurs och människors rätt. Det sätt på vilket vi behandlar djur idag är ett bevis på ett samhälle som lite har spårat ur.
Vad menar du?
– Det var en gubbe som sade – jag tror det var Gandhi – att en nations storhet och dess etiska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur.
Klara är en grubblare. Det har hon alltid varit. De senaste åren har hon funderat på vad det är tänkt att hon ska göra här som jordemänniska.
– Vår uppgift på jorden handlar nog om att hjälpa varandra och dela med sig. Att jag tänker på sådant har med åldern att göra, tror jag. Jag läste någon som sade att när du avklarat livsfrågorna om vad du ska bli, vem du ska leva med och var du ska bo, så har du två val: antingen kan du börja tänka på andra, eller föryngra ditt utseende med botox.

Botox är inget för dig?
– Jag har snuddat vid tanken. I det här yrket är det ett jävla snack om hur man ser ut. Du ser dig själv i tv och media och bråkar hela tiden med dig själv. Men sedan jag härom dagen läste hur mycket djurförsök som används till den där botoxen känner jag mig inte så sugen.
Vi som lever i överflöd känner en skuld som vi inte riktigt kan formulera, förklarar Klara. Vi vet om att vi utnyttjar tredje världen, att vi förstör miljön och konsumerar för mycket och bär den vetskapen som ett ok.
– Därför är det är lite synd om oss också. Många reagerar ofta genom att försvara sig: ”Jag äter bara svenskt kött”, eller ”Jag gör så gott jag kan”, eller, i värsta fall ”Det är ingen idé att göra något, allt kommer ändå gå åt helvete”.

Hur reagerar du själv?
– Jag är ingen Moder Teresa men jag försöker skänka pengar varje månad till organisationer för miljön, djurens rätt och människorätt. Och jag köper ekologiskt. Men jag handlar smink som inte är bra. Det känns skit.
Två veckor innan vi träffas spelade hon in ett reportage för Sveriges Radios Musikhjälpen. Tillsammans med artisten Daniel Adams Ray reste hon ner till Etiopien och besökte bland annat unga tjejer som dagligen bär sextio kilo ved på ryggen, tre timmar uppför ett berg. När de väl kommer fram får de inget betalt, bara mat och husrum.
– Det jobbet skiljde sig från att skriva manus till humorserier. När jag var där förändrades något i mig själv. Vi får se hur länge det håller i sig.
I Etiopien såg hon den verkliga fattigdomen och förstod att dessa människor inte oroar sig för småsaker. De tar var dag i sänder och är glada om alla i familjen är friska nästa morgon. Det gav Klara perspektiv.
– Då tänkte jag på hur mycket jag oroar mig och kan hänga upp mig på hur saker ska bli. Nu har det gått två veckor sedan resan och jag märker att jag inte är orolig längre. Jag tänker att det löser sig. Jag och min man Lasse kommer aldrig att bli urfattiga, vi kommer klara oss vad som än händer, vi bor i trygga Sverige.

Vad brukar du oroa dig för?
– Det handlar nog väldigt mycket om prestation, att folk inte ska tycka att jag är bra eller att jag jämför mig med andra. Meningslös oro om saker som sällan går att göra något åt. Nu känner jag mig mycket piggare när jag går upp på morgonen och då inser jag att den där oron tar en sådan kraft.

Klara pratar långsamt, eftertänksamt. Mitt i meningarna gör hon små pauser. Om komiker brukar uppfattas som glättiga är Klara inte en av dem.
– Jag är ingen som ”always look at the bright side”. Men jag kan ha haft glädje av att jag är lite stämd i moll. Det har gett mig bra material till att skriva svart humor.

Många skulle nog säga att ditt liv är avundsvärt.
– Ibland får jag tänka mig för hur jag snackar. Jag vet att jag inte ska gnälla, jag har det inte så jobbigt.

Vad hade du hellre velat göra i ditt liv?
– Så länge jag får lov att göra humor som handlar lite om skiten i livet så är jag nöjd. Kvarteret Skatan-filmen är en komedi som handlar om folk som inte har koll på läget. Folk som gör fel socialt. Det gillar jag.
Klara gör en liten paus. Tittar ner på sina svarta stövletter, sedan rakt mot mig.
– Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Jag är nog där jag vill vara.

I vilken stund känner du dig helt och hållet glad och grubbelfri?
– Det brukar jag roa mig med att fråga mig själv: när är jag glad? Det är nog när jag och några kompisar har en termos med oss ut och vi sitter och pratar medan våra hundar leker. Eller när jag dansar.

Kanske skulle hon ha velat bli dansare ändå. Hon gillar kombinationen av att träna konditionen, hålla hjärnan i trim och att röra sig till musik. Ganska sent in i livet gick hon på ett pass som hette Funk på en dansskola. Det var Klara, en massa 20-åringar och en instruktör som utgick från att alla skulle kunna de så svåra stegen. Hon hängde inte alls med och efteråt kände hon sig lite ledsen, men hade fått blodad tand på dansen.
– Jag hittade en hiphopinstruktör som verkade snäll, inte så bajsnödig, och så ringde jag runt till mina tjejkompisar. Vi fick ihop ett gäng på 16 stycken och nu har vi dansat i en termin.
Åldersspannet är 30 till 50 och sessionerna till hiphopmusik i danssalen har blivit en otrolig kick för Klara. Hon känner sig hög.
– I min ålder känner man ett behov av att vara tuff men inte brudig.

Brudig?
– När det ska vara sexig dans där man putar med munnen och när det är viktigt vilket märke på kläderna man har.

Klaras första möte med musik var varken rapp eller hiphop. Det var i Hedvigs Kyrka i Norrköping. Klara fick följa med sin pappa Hans som var organist. Hon satt bredvid och lekte med sina barbiedockor när han spelade. Ibland fick hon gå in i orgeln och titta på pipverkens långsmala rör. Egentligen tyckte hon det var ganska tråkigt. Under barndomen tvingades hon sitta av ganska många högmässor. Klara roade sig ofta med att haspa och haspa av dörren till kyrkbänken tills prästen var klar med predikan.
– Idag gillar jag inte så mycket att vara i kyrkor. Jag tycker att det arbete som kyrkan gör för människor i kris är viktigare än att sitta på bänken.

När Klara var 11 år skilde sig föräldrarna och hon och storasystern flyttade med mamma till Mölndal, söder om Göteborg. I skolan hade hon några tajta vänner, några har hon kvar än idag. När jag ber henne beskriva sig själv som tonåring blir hon tyst ett tag och drar med tummen och pekfingret över örsnibben.
– Jag var inte den som höll på med killar så tidigt. Det kom ganska sent. På gymnasiet vände det för mig. Då fick jag självförtroendet och började se på mig själv som en kvinna. Före dess hade jag snarare varit en som jämt skulle skoja.
Det var 80-tal. Klara hade sin pappas flanellskjortor, T-shirts med tryck på och stora jeans eller färgglad overall. Sitt ljusa hår samlade hon mitt på huvudet i en knut som fälldes ut som en blomma.
– Jag kan tänka på hur schysst det var att tjejer hade herrkläder på den tiden. Som tonåring kan man ju vara lite mullig. Det kom vi undan med.
Klara hade alltid mycket tjejkompisar omkring sig. Hon tycker mycket om att vara med tjejer. Idag är hennes väninnor livsviktiga för henne.
– Jag vill nog påstå att kvinnor i min ålder är mer intressanta än män. Vi kvinnor har en förmåga att kunna vrida och vända på saker. Åker jag med tjejkompisarna ut till någons sommarstuga så börjar vi i turordning att berätta om våra dilemman och får hjälp av gruppen. När jag åker därifrån är jag påfylld av energi.

Kan inte män stötta?
– Inte på samma sätt. Men män är enklare. När jag ska träffa mina vänner ställs vi inför livspusselhelvetet ”När kan du? När kan hon? Hur gör vi nu?”. Killar kan bara skicka ett sms ”Ska vi ta en öl ikväll?” och så ses de.

Pressmannen som arrangerat intervjun sticker in huvudet i sviten och påminner om att tiden börjar rinna ut. Klara ska resa hem till Göteborg ikväll och har ett plan att passa. Trots att hon har jobbat hela dagen och knappt hunnit med att äta lunch ser hon fortfarande fräsch ut i sin inte överdrivna sminkning och lite rockiga outfit – svarta tajta byxor, grå T-shirt och silverglittrig kofta. Personligen är hon helt ointresserad av kläder och även ointresserad av människor som är allt för klädintresserade. Plaggen hon har på sig idag har en kompis hjälpt henne att inhandla. En person som är bra på att sätta ner foten och säga ”det där sitter snyggt på dig, köp nu, vela inte”. De tog en dag på Göteborgs shoppinggator och samlade på sig vad som krävdes. Klaras jobb innebär att hon ganska ofta måste köpa nya kläder till speciella tillfällen.
– Sådana dagar kan jag känna att fy fan vad ytlig och självupptagen jag är.
– Men jag ska inte gnälla, tillägger Klara efter en paus och drar på munnen i hennes karaktäristiska, lite kluriga leende.

Nu är det bråttom. Klara måste komma in i en taxi för att hinna genom rusningen till Bromma i tid. Klara är flygrädd. Men idag är hon så trött att hon inte orkar gå in i den där känslan.
– Jag är inte alls rädd för att dö. Om flygvärdinnan sade i högtalaren att ”nu, Klara, kommer du att dö”, och så sade det pang, så skulle det inte vara något problem. Det är snarare kraschen som skrämmer mig. Jag föreställer mig hur det börjar skaka, lamporna släcks, syrgasmaskerna faller ut och vi är instängda i ett litet rum högt upp i luften. Då kan man inte dra i nödbromsen och säga att man vill stiga av.

Av: Louise Fauvelle

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande