Felix Herngren – om företagsjobb, framtiden och förr

Felix Herngren är mannen som de senaste tjugo åren varit inblandad i det flesta nyskapande humorbitarna i den svenska underhållningstårtan. Den senaste i raden av produktioner är dramakomedin Solsidan. Trots ett tajt schema försöker Felix hinna med företagsjobb.
– Att få titta in i ett företag och ta del av deras resa är otroligt roligt och spännande, menar han.

2009-08-31 16:58 Han kommer i full fart cyklande på en pärlemorfärgad springare utrustad med en orange barnsadel på pakethållaren och pratande i mobil med ena handen. Han är tio minuter sen och ber om ursäkt så snart han har avslutat mobilsamtalet. Felix Herngren har gjort entré. Om inte storstilat så i alla fall på ett annorlunda och ett aningen ödmjukt sätt. Precis som Felix själv, annorlunda och aningen ödmjuk.

På jobbfronten är Felix Herngren i full färd med att spela in Solsidan, en dramaserie om människor i 30-årsåldern som kommer att visas på TV4 i början av 2010. Schemat är tajt, måndag till torsdag spelar de in elva timmar per dag.

– Visst är det slitigt, men det är väldigt roligt också. Det kommer att bli bra, riktigt bra, lovar han.

Du är uppväxt på Östermalm i Stockholm med en mamma som är jurist och en pappa som är läkare. Hur kommer det sig att du inte blev akademiker?
Jag har alltid fått höra av mina föräldrar att jag ska bli det jag känner för. Sen hade vi en väldigt kreativ miljö hemma och jag har blivit peppad med självförtroende. Man ska ha roligt i livet. Fast när jag väl valde att hålla på med media och underhållning så blev nog mina föräldrar lite oroliga ändå och undrade hur det skulle gå. Jag har alltid tyckt att film och TV är roligt och lovade mig själv att om jag inte lyckades inom det och blev arbetslös skulle jag söka till högskolan. Men jag har aldrig behövt göra det, som tur är. Jag tror nog att mamma och pappa var nervösa de första tio åren. Jag fick ju barn väldigt tidigt, vid 23 års ålder, och visst var det kärvt i början. Men sen har det ju gått bra.

Hur såg din barndoms Östermalm ut? Lika mycket bortskämda snorungar som sprutade champagne på varandra och handlade på pappas kreditkort?
På 1970-talet var det ett annat Östermalm än det är i dag. Det fanns gamla tanter med minkpäls och blått hår, men inte några ”brats”. I skolan var det blandat folk och det var inte alltid vi hade det välbeställt hemma. Jag minns när hela familjen levde på pappas läkarlön, då mamma var hemma med oss tre syskon och samtidigt pluggade till jurist. Pappa suckade vid köksbordet varje gång han satt och betalade räkningarna, ha ha.

Hur ser en arbetsdag ut för dig?
Det beror på vad jag arbetar med för projekt. Folk tror att mitt jobb är en lekstuga där vi bara tramsar och filmar lite, men bra saker kräver arbetsstruktur och att man är extremt analytisk för att det ska bli bra. På så sätt är nog mitt jobb närmare yrket jurist än vad många kanske tror. Det krävs att man hittar lösningar och saker som andra kanske inte ser. Den sidan har jag nog ärvt av mamma.
Jag trivs otroligt bra med mitt jobb i dag.

När du var liten valde du att byta namn. Varför då?
Som liten var jag inbiten ateist. Jag var döpt till Tobias och hade fått reda på att det betydde ”Gud är god”. Jag älskade Jan Lööfs böcker om en karaktär som hette Felix, som dessutom betydde ”den lycklige”, så det ville jag heta. Min morfar gav mig 100 kronor till namnbytet, men när jag skulle betala berättade de för mig att jag bara kunde lägga till ett namn så skulle det inte kosta mig något. Så jag sparade 100-lappen till något bättre och lade till Felix som mellannamn. Från jag var sju år tills jag var arton stod det Tobias i mina papper och hemma kallade de mig för Felix. Jag tyckte det var rätt skönt med två namn.

”Som liten var jag inbiten ateist. Jag var döpt till Tobias och hade fått reda på att det betydde ”Gud är god”.”

Du verkar ha varit en riktig tänkare när du var liten...
Jo, det var jag nog. Jag tyckte om att leka själv. När jag var tretton, 1979, köpte jag min allra första dator för pengar jag hade jobbat ihop själv. Den hette Genie One och det fanns inga program så jag och en kompis satt och lärde oss programmera i basic. Jag minns att när man var klar så åkte en plupp fram och tillbaka på skärmen. Det tyckte vi var jättehäftig. Men skolan tyckte jag inte var så väldigt rolig och jag gick ut gymnasiet med dåliga betyg.

Hur kommer det sig att du började med teater?
Jag gick på Vår Teater från att jag var sju år. Sveriges Radio och Radioteatern var ofta där och letade skådespelare till sina produktioner. Jag hade turen att få göra några roller och tyckte det var otroligt roligt. Som liten hade jag ofta ont i magen över att bli vuxen och ha sin väska, sina koder och gå till jobbet varje morgon. Men på Radioteatern fick jag som åttaåring träffa vuxna som hade teatern som yrke, så som Per Myrberg. Jag tyckte det var otroligt häftigt att man kunde få jobba med fantasi fast man var vuxen. Det var något jag skulle kunna tänka mig, då behövde det ju inte vara så hemskt att bli stor.

Humorn hittade jag nog först när jag var tretton och på Vår Teater gjorde huvudrollen i ”Den inbillade sjuke”. Då märkte jag att alla skrattade åt mig. Under andra föreställningen tog jag ut svängarna lite väl och efter föreställningen sa min teaterlärare åt mig vad jag behövde tänka på för att komma vidare. Då insåg jag att hon trodde på mig och jag bestämde mig för att jobba med teater.

Hur tycker du att du har utvecklats som artist?
När det gäller jobbet har jag nog haft ångest konstant till för sex år sedan då jag gick i terapi i samband med min skilsmässa. Då fick jag en möjlighet att titta på mitt liv utifrån och började lära mig att ta åt mig av kritik. Tidigare var det så att om tre av 100 personer tyckte något jag gjorde var dåligt, så såg jag bara det och gick och grämde mig. Nu kan jag ta till mig av den konstruktiva kritik jag får och använda den för att bli bättre.

”Jag kommer ihåg att den första faktura jag skickade iväg var på 12 500 kronor och jag var jättestolt.”

Berätta om din karriär?
Efter lumpen, som jag gjorde 1987, började jag hjälpa min bror Måns som redan jobbade med film. Han började jobba med film tidigt, vilket kanske inte var så konstigt eftersom han var Östermalms snygging. När vi var små var jag var den långa, finniga lillebrorsan som aldrig fick ligga med någon och han fick ligga med allt.

Som assistent till Måns fick jag göra allt som ingen annan ville göra, från att koka kaffe till att bära kablar. Men jag lärde mig verkligen arbetet bakom kameran. Sedan startade jag eget och gjorde min första musikvideo, the Creeps ”Now Dig This”. Jag kommer ihåg att den första faktura jag skickade iväg var på 12 500 kronor och jag var jättestolt. Det täckte ju knappt omkostnaderna, men ändå! Det var där jag träffade Hasse Ingemansson som då spelade hammondorgel i bandet. Vi har samarbetat mycket de senaste tio åren, bland annat med filmen ”Varannan vecka”.

Från början ville jag in på scenskolan, men jag vågade aldrig söka. Sen hade jag hört att min stora idol Gösta Ekman aldrig hade kommit in där, så då tänkte jag att det måste finnas andra vägar att gå.

Vad är målet?
Att fortsätta prestera. Jobbar man med kreativa grejer måste det underhållas och man måste hela tiden följa med i utvecklingen och tänka nytt, framför allt när man jobbar med humor. Jag har som mål att göra mina allra bästa grejer när jag är 50. De flesta komiker har sin peak när de är yngre, bortsett från några få, som Gösta Ekman.

”Jag tycker väldigt mycket om Dan Bäckman och Papi Raul. De har blivit som nära vänner som kommer och hälsar på ibland.”

Varför är du rolig?
Oj, det får nog andra svara på. Men jag tror att det krävs en viss naturbegåvning och att man är född med lite talang ... Sen är det hårt arbete och en känsla för tajming. Att hitta det oförutsägbara. Det finns det inga recept då humorn utvecklar sig hela tiden. Anledningen till att jag har klarat mig i branschen är att jag har lyckats jobba med många människor som är skitduktiga. Jag är inte så mycket ensamvarg på så sätt att jag ska göra allting själv. Peter Wahlbäck är ett exempel på en svinrolig person som mycket väl skulle kunna vara Europas roligaste människa, men han kan inte jobba ihop med andra människor och är socialt störd och då funkar det liksom inte. Han kan inte styra upp sin kreativitet till något som allmänheten kan förstå utan det är bara komiker som garvar åt honom ... tyvärr ... Och lite andra knasbollar också.

Vilka andra komiker skrattar du åt?
Björn Gustafsson är fruktansvärt begåvad trots att han är så ung och kommer med något nytt och roligt, Peter Wahlbeck är väldigt rolig, Killinggänget självklart, Mia & Clara. Tittar man utanför Sverige så tycker jag om serien Californication och långfilmen ”Burn after reading”. Filmen ”De ofrivilliga” som Ruben Östlund regisserat är helt fantastisk. Han känns som en modern Roy Andersson. Enormt skicklig regi så jag blev helt mörkrädd. Jag var helt knäckt en timme efter att ha sett den och tänkte att jag aldrig mer ska regissera, ha ha. Den var så genialiskt gjord.

Vilka av dina karaktärer ligger dig närmast om hjärtat?
Jag tycker väldigt mycket om Dan Bäckman och Papi Raul. De har blivit som nära vänner som kommer och hälsar på ibland. Dan Bäckman var som en egen person i mig. Jag kunde planera framträdandet i minsta detalj, men när det sen gällde så var det som att han tog över. Felix satt kvar uppe i huvudet och bevakade vad Dan gjorde så han inte skulle göra något riktigt dumt. Typ döda ett barn eller nåt, ha ha. Det blev en vän som jag lärde känna och kom att tycka väldigt mycket om.

Du jobbar med allt från att regissera reklamfilmer till att skådespela och jobba med manusförfattande. Vilken titel sätter du på dig själv?
Jag tycker det är kul att göra olika saker. Jag har alltid kunnat jobba med mer än en sak, vilket har hjälpt mig att få jobb. Jag har kunnat säga nej till saker som inte känts hundra och på så sätt undvikit att hamna i ett skådespelarfack där jag varit tvungen att tacka ja till en skitroll för att kunna betala min hyra. Jag har alltid en massa andra bollar i luften. Men om någon frågar så väljer jag att kalla mig komiker, för den titeln innefattar mycket.

”Jag specialskriver allt material utifrån vilket företag jag jobbar med. Jag börjar med att göra research i några timmar och att ringa runt och intervjua folk, allt från VD:n på företaget och nedåt.”

Vad är det sämsta du har gjort i din karriär?
Jag ångrar ingenting, men visst har jag gjort en del saker som varit mindre bra. Men det är på de dåliga jobben som jag har lärt mig mest. Jag känner att jag har utvecklats och de senaste tio åren håller jag en hög lägstanivå, vilket känns bra. Vore det inte så skulle det nog vara dags att lägga av. Jag är inte ung och trendig längre med mina 42 år och i mediebranschen är det svårt att hänga sig kvar om man är äldre. Det handlar om att alltid prestera och leverera bra saker. Den dag jag inte gör det slutar telefonen ringa. Jag tar ingenting för givet. Så fort man börjar tro att man är bäst och säger ”lyssna på mig”, då är det kört.

Du gör även företagsjobb som moderator. Vad är det där som lockar?
Jag gör omkring fem till sex företagsjobb per år och jag skulle gärna göra fler. Jag tycker det är väldigt roligt. Det är som att göra en resa. Varje företag är en egen liten värld med en egen historia och som moderator får jag chansen att ställa frågor jag aldrig annars skulle få ställa. Att få betalt för att lära känna dem är fantastiskt roligt.

Hur lägger du upp ett företagsjobb?
Förr hade jag alltid ett färdigskrivet ”företagsmanus” som jag utgick ifrån när jag gjorde såna jobb. Men så en gång var det någon som bad mig ta upp en händelse som hade skett med chefens bil. Jag slängde in incidenten som ett skämt och upptäckte att det var väldigt mycket mer uppskattat än det andra förskriva materialet. Sen dess specialskriver jag allt material utifrån vilket företag jag jobbar med. Jag börjar med att göra research i några timmar och ringa runt och intervjua folk, allt från VD:n på företaget och nedåt. Jag vill hitta det personliga och lokala som är aktuellt, för att kunna ta upp och skämta om det. Jag har lärt mig att företagens problem ofta blir uppskattade skämt och att folk tycker om när man blir mer personlig. Kanske framför allt om jag som komiker tar upp dem. Igenkänning i det jag pratar om är viktigt för att det ska bli bra. Dessutom anser jag att bolaget kan tjäna mycket på att våga skämta om de problem som finns.

”Jobbar man mycket med reklamfilm övar man upp den där analytiska sidan och man lär sig också att trycka ihop roligheter.”

Du föreläser även om humorn i reklamfilm. Hur kommer det sig att du började jobba med reklamfilm för 20 år sedan?
När jag satt och klippte trailers till SMASH kunde jag egentligen inte klippa. Men jag fick nys om att dåvarande reklamfilmsbolaget Mekano behövde en klippare. Så jag gjorde ett arbetsprov av en intervju som jag hade fått av dem. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde utan plockade bara de bitar ur intervjun som jag tyckte var intressantast. När de fick se resultatet tyckte de tydligen att jag var nyskapande och bra, så jag blev anställd, ha ha. Där fick jag sedan jobba som klippare och regiassistent med bland andra Jonas Åkerlund. Efter ett tag skedde en omstrukturering i företaget som gjorde att jag och Åkerlund plötsligt var regissörer. Jag var otroligt nervös. Under den tiden jobbade jag med mindre bra kunder och inte så mycket humorreklam. Efter tre år sa jag upp mig och återigen blev mina föräldrar nervösa, ha ha. Jag startade istället eget och jobbade mycket på ZTV som komiker och gjorde parallellt radioreklam under två till tre år. 1995 gjorde jag en reklamfilm för Canon där karaktären Mr. Jim var med, och det blev det stora breaket. För att få det jobbet hade jag dragit en rövare och sagt att jag var ovän med Mekano och inte kunde få ut några arbetsprover därifrån, vilket var en ren lögn eftersom jag inte hade något bra att visa. Men jag fick jobbet ändå och det gick ju bra, ha ha. Men åren på Mekano, 1990 till 1993 var det tufft.

Vad är det som lockar med reklamfilm?
Att på väldigt kort tid lyckas förmedla ett budskap och dessutom göra det på ett roligt sätt. Det är utmaningen och också det som är väldigt, väldigt lockande och stimulerande. Jobbar man mycket med reklamfilm övar man upp den där analytiska sidan och man lär sig också att trycka ihop roligheter.

Nu håller ni på att spela in Solsidan som ska visas i TV4 i början av nästa år. Hur går det?
Just nu är vi inne i inspelningsfasen. Det har varit en lång process innan vi kommit hit som innehållit manusskrivande, castande, repetitioner och analyserande av vad som fungerar. Min roll är huvudregissör och så spelar jag en karaktär i serien också, Alex. Han återvänder till sin barndomsvilla i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Serien handlar om att jaga lyckan och vi hoppas att folk känner igen sig eftersom vi har öst mycket ur våra egna liv.

Blir det inte lite splittrat att både regissera och agera?
Nej, Ulf Kvensler och Jacob Seth-Fransson (som även regisserar vissa avsnitt och varit med och skrivit manus tillsammans med Pontus Edgren, reds. anm.) är mitt registöd när jag är framför kameran, så det fungerar bra. Det är ett riktigt bra gäng med bland andra Mia Skäringer, Mona Malm, Johan Rheborg, Henrik Dorsin och Josephine Bornebusch.

Vad är nästa projekt efter det?
Jag vet inte riktigt, jag har lite olika projekt på gång. Jag och Björn Gustafsson filmade lite när vi var i Sydafrika, men vi vet inte vad vi ska ha det till riktigt, ha ha. Jag blev så otroligt glad när han ringde och frågade mig om vi kunde göra något tillsammans. Han är bara strax över tjugo, så ruskigt begåvad och har redan en sådan jävla analysförmåga och känsla.

Vad gör du om tio år?
Förhoppningsvis gör jag samma sak som nu, men lite roligare. Gör jag sämre och sämre jobb lägger jag av. Jag tänker inte bli sittandes på Gröne Jägaren med en Dan Bäckman-peruk och busringa, det skulle vara lite tragiskt. Jag försöker ha roligt och göra roliga jobb med trevliga, roliga människor. Många av dem jag jobbar med är nära vänner till mig. Man lever inte så länge på jorden om man tänker på hur länge man ska vara död, för att citera ”Vuxna människor”. Av: Sara Schröder

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande