Bilder: 1

Foto: Andreas Johansson.

I kärlekens växthus med Thomas Di Leva

2008-09-03 15:10 Thomas Di Leva kommer lite för sent till intervjun för han har fastnat i trafiken. Och jag som trodde att han svävade fram på moln.

– Det brukar jag också göra, men idag valde jag att åka bil och då fastnade jag i köerna, förklarar han, milt leende som en Buddhastaty.

Di Levas magiska tempel och studio ligger i centrala Stockholm. Bara ett stenkast bort står parkbänken där nioårige Bo Vilhelm Olsson blev hämtad till Landet i Fjärran. Där träffade han sin fader konungen och fick sitt rätta namn Mio. Sven Thomas Magnusson var 14 år när han fick sitt rätta namn, Di Leva, som var hans mammas italienska efternamn.

Vi sitter på kuddar på golvet i templet. Både rummet och Di Leva är klädda i lila tyg som doftar rökelse, kanel och hälsokost. I denna atmosfär är det svårt att bli stressad, trots att det blir långa tysta pauser när Thomas kopplar upp sig mot världsalltet för att hitta de sanna svaren på frågorna.

En gång vinkar han åt någon osynlig som uppenbarligen står i rummet. Kanske är det en ängel eller en rymdvarelse som hälsar på från en annan dimension, tänker jag med huvudet fullt av rökelse och myrra. Sen går Di Leva och öppnar dörren för en helt vanlig granne.

– Jaså det var en granne! Jag trodde det var ett spöke du vinkade åt, skrattar jag när Thomas kommer tillbaka med en liten bukett lavendel.

Han tittar oförstående på mig, som om jag vore knäpp i skallen.

Nej, förstår jag sedan. Thomas Di Leva har inte alls tittat på mig som om jag vore knäpp i skallen. Det var min egen osäkerhet jag speglade i Di Levas blick.

– Vad människor säger och skriver om mig säger mer om dem än om mig. Alla projicerar vad de tycker och tror. De vet ju inte hur jag är, de har inte levt en vecka med mig eller gått en mil i mina skor.

Alla som vill veta vem Di Leva egentligen är får chansen i höst när han turnerar i Sverige under parollen ”Låt kärleken växa”. I dagsläget är ett 20-tal föreställningar inbokade.

– Det blir en naken föreställning. Jag vill inspirera, sprida handlingskraft och öppna upp för goda idéer. Och så spela lite.

Spela lite? Det är väl musiken som är din kärna?
– Det är musiken som jag är född ur. Men jag är inte så dålig på att prata heller!

Går du in i en roll när du möter din publik och när du ger intervjuer?
– Om man bär upp ett stort budskap om att förändra hela världshistorien, så är det viktigt att känna in, känna av och hela tiden vara i balans. Vad jag än vill ge så befinner sig världen där den befinner sig. Och det är viktigt att möta världen där den befinner sig – bara där kan hjärtat öppna sig på riktigt.

Föredrar du att möta vanliga människor eller de som redan är frälsta av ditt budskap?
– Jag tycker inte att världen är antingen eller, den är både och. Många människor jag möter vill fördjupa sig i kärlekens budskap, men man kan också välja att se min föreställning som en timmes fantastisk kick och inget mer.

Di Leva skivdebuterade 1980 som 16-åring tillsammans med bandet The Pillisnorks (ett exemplar av deras vinylraritet ”4 visitors” såldes nyligen på en auktionssajt för 193 kronor). Första soloskivan, ”Marginal Cirkus” kom 1982 och därefter har han släppt en skiva ungefär vartannat år. Nu dröjer det dock ett tag innan det kommer någon ny fullängdare.

Känner du dig färdig med den traditionella proceduren att först släppa en skiva och sen åka på turné?
– Just nu känns det så, jag känner ingen brådska. Men jag kanske gör en låt som jag ger bort på nätet och släpper ut på radion inför ”Låt kärleken växa”. En bra signaturlåt.

Är ni ett helt cirkusgäng som åker runt?
– Nja, det är ett väldigt nära möte med mig…

En enmansföreställning?
– Nästan en enmansföreställning. Mer kan jag inte säga.

I flera av dina tidiga sånger, som Dansa din djävul, fanns en ilska som jag inte kan hitta i den musik du skapat de senaste åren. Varför?
– Lidandet har blivit något upphöjt, något som är lite finare, speciellt inom konst och kultur. Men lidande är ju det enklaste att belysa. Det är lätt att göra ett konstverk, en låt eller en långfilm som bygger på rädsla eller missnöje. Jag anser att det är en fälla för kulturen att bara uttrycka sig på det sättet. De stora mediekanalerna är också med i det här, de sprider bara rädsla, för att det håller människan i schack! Men mig lurar de inte.

Det blir väl tjatigt om allt bara är ”happy happy” hela tiden. Finns det verkligen lika mycket att säga om livet från den ljusa sidan?
– Absolut! Människan behöver träna sig på att hitta ljusets nyanser, att känna in mötet som finns mellan oss alla. Idag är vi inte tränade och därför så blir ljuset abstrakt. Ett kärleksfullt leende kan till och med kännas otäckt. Lite läskigt. Att däremot vara lite halvdeprimerad, besjunga mörkret och prata om att det inte är någon idé att göra någonting, då är man inne på trygga, väl upptrampade stigar.

Känner du hopp idag när till och med moderaterna har börjat prata klimatförändring?
– Jag känner att alla politiker behöver ta en veckas tystnad och fundera på vad det är de håller på med. Vad ska en politiker vara på 2000-talet? Det känns som att de fortfarande inte har förstått vidden av de förändringar som håller på att ske på jorden. Deras kamp på den politiska arenan liknar mer en snögubbes kamp mot solen…

Men arenan ser ju ut som den gör. Om det kommer in en ung politiker med en massa energi så …
… är det ju arenan som måste förändras! Idag är människan till för ekonomin och politiken istället för tvärtom. Det är det stora dilemmat i demokratiutvecklingen. Många människor ger upp och börjar gå dit de blir tillsagda och göra vad de blir tillsagda. Jorden är en fantastisk plats där vi skulle kunna ha det jättebra tillsammans, men vi går miste om många innovationer och idéer för att människor inte känner sig inspirerade.

Varför har kärleken så svårt att slåss mot pengar och girighet?
– Som systemet är utformat så satsar vi mer på konkurrens än på samarbete. Och ett system som satsar på konkurrens tror att det är lösningen på alla problem. Kärleken bygger på samexistens och att man öppnar upp för andra. Där finns en motsättning – så fort någon försöker att gå kärlekens väg så kommer någon som vill konkurrera och platta till.

Kan man skydda barn från att tvingas in i konkurrenssamhället?
– Ingen kan skydda sina barn mot samhället som det ser ut idag, men man kan ge dem en plattform, ett kritiskt tänkande. Man kan ge dem ett fridfullt hem där det finns lugn och ro. Men när barnen blir sju-åtta år så kan de själva börja läsa löpsedlarnas budskap… Vad man framförallt kan göra är att lära barnen att livet blir vad man gör det till – att drömmarna de bär inom sig är viktiga att hålla vid liv vad som än händer.

Du har en son som heter Cosmo och är 7 år, vad är det viktigaste du lärt dig av att bli pappa?
– Att vi inte får glömma bort att allt är en lek. Även om vi gör ett allvarligt arbete, låt oss säga att vi är en brandman som räddar liv, så kommer det ur samma lust vi hade när vi var barn och lekte brandman. Eller polis eller kassörska.

Eller fastighetsmäklare?
– Eller fastighetsmäklare. Eller journalist. När vi gör saker utan lust börjar vi leva per automatik och då tappar livet betydelse. Människor gör saker men de vet inte varför. De bara gör det för att de alltid har gjort det. De tror att man måste göra någonting. Men vi måste ingenting. Det enda vi måste, det är att vara fria.

Min pappa brukade klä ut sig i löständer och hatt och spela banjo när jag hade kompisar hemma. Jag höll på att skämmas ihjäl. Har din son skämts för dig?
– Inte än tror jag, men det kanske kommer. Man ska aldrig säga aldrig.

Har du fyllt 44 än?
– Jag tror det. När jag var i 20-årsåldern började det där med födelsedagar sjunka undan och jag tänker allt mindre på min ålder. Men jag vet ju att jag åldras och att jag är någonstans kring 44 år.

Använder du någon speciell kräm i ansiktet? Du ser ju fortfarande ut som för 20 år sedan…
– Nej, det är en kombination av kosten, meditation, kärlek och att jag accepterar mig själv. Och naturligtvis av att andas.

Vad äter du för mat?
– Mestadels veganmat, men när jag är i Indien kanske jag äter lite mjölkprodukter. För där är korna heliga.

Hur ofta är du i Indien?
– Ungefär två gånger om året.

Har du några spännande mirakler att dela med dig av?
– Varje ögonblick är ett mirakel där jag är.

Men vad inspireras du av?
– Jag inspireras av alla människor, alla situationer. När jag är ute och går i skogen och det kommer några rådjur, när jag ser en snok som simmar i sjön eller en groda som hoppar över vägen, när jag hör en fågel som sjunger i ett träd … Jag kan inspireras av att höra en annan människas drama, även om jag inte går in och deltar i det. Jag försöker välja bort drama i mitt liv och istället välja varandet, för i varandet får allt plats och i varandet är allt gudomligt.

Vad lyssnar du på för musik där i varandet?
– Nu lyssnar jag mycket på indisk filmmusik, speciellt från 50- 60- och 70-talet.

Vill du tipsa våra läsare om tre bra Bollywoodskivor?
– Nä. De får lyssna på vad de vill.

Jaså?
– Ja, det är redan så många som säger åt folk vad de ska göra, vad de ska lyssna på. Om jag skulle ge tre lyssningstips så ser de ut så här:

1. Lyssna aktivt på tystnaden istället för att maskera den med tv och radio.

2. Lyssna på vågorna, köp en skiva med havets ljud, tänd lite ljus och lägg dig ner på en bekväm plats bredvid någon du älskar och bara kramas.

3. Pröva att fantisera ihop musik i ditt eget huvud och dansa till den musiken som kommer. Det låter kanske lite konstigt, men jag vill ge en annan vinkel på vad lyssnandet kan vara.

Vår värld är full av levnadstips, coacher och råd. Är det alltid dåligt att ha en karta att följa?
– Det kan vara bra att ha en karta om det inte händer något annat. Men om man verkligen vill någonstans så ska man tänka mer på målet än på vägen dit.

Vadå, fastnar man halvvägs annars?
– Statistiskt sett är det så. Enligt undersökningar är det oftare de som tänker mer på målet än på vägen som kommer fram till slut. Av: Emma Gustafsson

Skriv ut Tipsa en vän Dela