Marcus Birro - om mobbarna, media och att segra över döden

Få människor skapar så mycket känslor hos gemene man som Marcus Birro. För Kick Off berättar han om fotbollen, sitt författarskap, kommande boken och varför han inte längre bryr sig om mobbarna i media.

2010-06-16 12:26 Var du en tänkare redan som liten?
Många är tänkare fast de gömmer undan det för att inte verka melankoliska. Folk tycker inte om att visa sin svaghet och ser det som provocerande. Jag tyckte om att läsa, men det var inte så att jag hade någon autistisk störning och inte umgicks med andra.

Du hade ett gäng stormiga år med mycket festande. Vad berodde det på?
Jag var rätt sen med att börja dricka. När andra drack och hånglade satt jag hemma och skrev texter. Jag tyckte de andra var idioter som drack. Tillslut blev det ändå tråkigt att inte vara med och bara sitta hemma och lyssna på Pink Floyd. Första gången jag drack så öppnades hela världen. Det var nyckeln till allting. Jag ska inte moralisera utan vara helt ärlig och säga att jag hade några väldigt roliga år.

När insåg du att du var sjuk i alkoholism?
Jag kunde själv se att problemen fanns. Man kände väl att det inte var bra när vi satt och drack morgonen efter. Först 1999, efter tio års festande, kunde jag börja prata på riktigt om det. 2005 sökte jag hjälp och flyttade till Norrköping från Göteborg. Jag var tvungen att komma bort från allt gammalt. Det var inte ens roligt att vara full längre.

1992 kom din första bok, ”I den andra världen”. Sedan dröjde det till 1997 innan nästa blev utgiven. Vad hände tiden där emellan?
Jag var 20 år när min första bok blev utgiven, ett mål jag hade jobbat emot sedan jag var 14 år. Det har aldrig funnits något annat alternativ för mig, det finns inget annat jag är bra på. Med den första boken trodde jag att vägen låg öppen och att det skulle rulla på. Istället fick man gå på socialbidrag och delta i projekt som att jobba på bibliotek i Bergsjön. Man var programmerad för någonting och så var det någon jävel som tvingade en ta spårvagnen tidigt på morgonen till andra sidan stan för att sitta och stämpla tidningar. Hela kroppen skrek att det var fel.

Du är väldigt öppen med ditt privatliv för att vara en offentlig person. Finns det inget som är heligt?
Jag har aldrig sett mig själv som en offentlig person. Det där går upp och ner, om ett halvår är det kanske ingen som bryr sig längre. Det som är privat är heligt, men jag måste formulera mina tankar i ord. Det är hantverket, att beskriva det som andra kanske kan känna igen sig i. Fråga istället Laila Bagge och Niclas Wahlgren som övervägde att sälja sitt husbygge till TV4. Jag är ändå författare och mitt jobb är att sätta ord på det runt omkring.

Du är även känd för dina raseriutbrott, exempelvis när du skrev om aftonbladet att ”all respekt är uppstoppad i ert rosa rövhål” för att de stal ett blogginlägg eller för dispyten mellan dig och Tony Irving i Let’s dance.
Det där tycker jag är ett slappt sätt att se på en annan människa och ett obehagligt sätt att definiera en person. Det är som att bygga en hel bild av en granne som du ser gå förbi ditt fönster varje morgon. Det där med Irving var en dålig idé, dumt och fel. Att han är en jävla typ, det hade jag ju kunnat lista ut innan. Gällande Aftonbladet ljög de om att de hade värvat mig från Expressen. Jag blir sur när folk ljuger. Du borde fråga dem vad de gjorde för att göra mig arg istället.

Du har kritiserat teveprogram där kändisar deltar i olika lekar, så som ”Wipeout” och ”Hjälp, jag är med i en japansk tv-show”. Du tyckte då, i Expressens krönika 14 april 2009, att deltagarna är ”människor med avstannade eller akterseglade karriärer, som inte är annat än pinsamma, ensamma människor som gör exakt vad som helst för att hålla sin falnande stjärna kvar där uppe på den svarta, mediala himlen.” Så gick du själv och medverkade i Let’s Dance. Är inte det lite dubbelmoral?
Jag förstår att det verkar märkligt. De ringde och frågade på en bra dag och jag tyckte det verkade kul. Men det var ett misstag. Träningen var rolig, men sändningen var precis så som jag skrev i krönikan. Jag lärde mig att jag hade rätt från början och att man kan tacka nej till saker.

Är det inte jobbigt att alltid ha en åsikt om precis allt?
Jag tycker inte mer än någon annan gör. Mina krönikor är poetiska reflektioner och på scen gör jag 45 minuters parodi på mig själv. Publiken förväntar sig att jag ska mässa djupa dikter och så skrattar jag åt mig själv. Det är roligt.

Efter två missfall 2006 föddes er son Milo i februari 2009 och nu väntar ni ert andra barn i augusti. Hur har det påverkat dig?
Det var inte två missfall då vårt första barn föddes död. Det är en sorg, oavsett hur många veckor eller månader man varit gravid. Det var som ett krig vi skulle vinna. När Milo föddes var det som att vi hade segrat över döden. Då kan mobbarna i media sitta på sina skithus och snacka, det blir oväsentligt. Milo har satt saker i perspektiv för mig och jag har blivit bättre på att sortera vad jag bryr mig om.

Du har även gett den italienska fotbollen ett svenskt ansikte. Vad är det som är så bra med fotboll?
Jag är halvitalienare och fotbollen är kopplad till halva mitt ursprung. Fotboll innehåller allt; laganda, glädje, sorg, förlust. Som när Grosso satte den avgörande straffen för fyra år sedan, som gav Italien VM-guld. 23 miljarder tittade och tre år tidigare hade han spelat i gärdsgårdsserien. Det är som en saga fast det är verklighet. Man skulle kunna skriva många böcker om fotboll.

Du skrev boken till Imperiets box ”Silver, guld och misär” som släpptes 10 juni 2009. Hur kändes det att bli tillfrågad av sina gamla idoler?
Det var nästan större än när jag fick Dan Andersson priset. Det var på deras förfrågan och var som en dröm. Helt galet. Jag ringde upp Thåström för att göra en intervju och vi pratade i 57 minuter. Sedan fick jag ringa upp igen för jag hade varit för nervös, haha. Det blev en bra bok och de blev nöjda.

Du håller också mycket föreläsningar och monologer. Vad är det där som lockar?
Jag har stått på scen i 20 år och det är som en kick varje gång. Det är en viktig del av mitt jobb och ett sätt att möta mina läsare.

Skulle du även vilja jobba som konferencier eller moderator?
Det skulle absolut vara kul, men det måste vara i ett sammanhang där jag har något att tillföra. Fotbollsgalan vore jätteroligt. Jag hörde mig för, men tydligen var jobbet redan tillsatt i år, haha.

Den 1 september kommer du ut med din tolfte bok, ”Att leva och dö som Joe Strummer”.
Boksläppet blir en jättestor grej med stor premiärfest i Stockholm och efterföljande turné ihop med musikern Wayne Hussey, en gammal hjälte för mig, som nästan halva boken handlar om. Det är den första ljusa och glada boken som jag skrivit. Den är som en rocklåt.

Hur ska den turnén se ut? Högläsning blandad med stämningsmusik?
Det kommer att bli samma upplägg som mina tidigare två monologer. Fast den här gången är Wayne Hussey med, vilket känns overkligt. Hade någon sagt det till mig när jag som ung gick omkring med läppstift, tajta jeans och kängor för att likna honom, hade jag aldrig trott på det. Det kommer att bli häftigt.
Av: Sara Schröder

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande