Sahara Hotnights
Sahara Hotnights gjorde en fågel Fenix – brann upp och föddes på nytt ur askan. Senaste albumet har ett mjukt pophjärta, för det känns väl fel att spela uppkäftig punkrock när man blivit ödmjuk och eftertänksam. Men oroa er inte – hjältinnorna från Robertsfors är fortfarande ganska hårda.
2008-06-24 15:05 Kompromisslösa och självsäkra Sahara Hotnights var precis vad nervösa tonårsflickor – och medelålders rockfarbröder – behövde kring millennieskiftet. Medierna kramade sönder ”tjejbandet” som ibland fick finna sig i att bli jämförda med Spice Girls och All Saints istället för att förknippas med den norrländska plantskolan som lockat fram band som Bear Quartet, Refused, Fireside och Randy.
– Vi var missförstådda och småförbannade hela tiden och vi försökte lösa det hela genom att bli ännu mer förbannade. Men så gör ju alla tonåringar, förklarar trummisen Josephine Forsman.
Kick Off träffar det nya insiktsfulla Sahara Hotnights på restaurang Grill i Stockholm. Restaurangen brann ner för något år sedan, men byggdes upp igen på rekordtid och blev tjusigare och bättre än någonsin. Ungefär som Sahara Hotnights. När bandet släppte albumet ”What if leaving is a loving thing” (2007) hette det att de gjorde comeback. Men de hade ju aldrig slutat. Eller?
– Alla verkade vara besatta av om vi skulle splittras eller inte. När Hellacopters la av undrade ju folk när de skulle återförenas – innan bandet ens hade gjort sin sista spelning, säger basisten Johanna Asplund som blivit lite lagom cynisk efter 15 års medierelationer.
– Vad fan, alla behöver väl hämta sig efter en dålig skiva, skämtar systern Jennie som stadigt levererar oneliners från hörnet i soffan där hon parkerat sig.
Den ”dåliga skivan” var ”Kiss & tell” som kom ut 2004. Både fans och musikjournalister var förvirrade eftersom bandet lämnat den aggressiva punkscenen, sänkt tempot och börjat lyssna mer på popmusik.
Josephine: Här kom den första riktiga smällen, tidigare har vi enbart fått bra kritik. När jag läste recensionerna fick jag för första gången en känsla av att det kanske inte skulle gå så bra.
Johanna: Skit i recensionerna, tänkte jag, vi kan alltid förlita oss på att vi är bra live. Men fy fan vad jobbigt det var att gå upp på morgonen efter turnépremiären och läsa i tidningen att vi tydligen spelat segt och oengagerat.
Därefter följde en slitig USA-turné med stulna instrument, fans som saknade garageröjet och ett skivbolag som betedde sig som en rik men frånvarande pappa. Dessutom började medlemmarna i Saharafamiljen irritera sig på varandra.
Josephine: Det känns som om det var meningen att processen med ”What if leaving…” skulle bli så bra. Det var en kämpig period innan, men sen när vi väl satte igång så var det ganska lätt.
Comeback eller ej – i år stal Sahara Hotnights showen på Grammisgalan. Inte för att de vann utan för att de kokade över av besvikelse när de blev snuvade på priset (”Saharas attack” enligt löpsedlarna).
– Jag tycker att Grammisgalan ska fortsätta vara ett elitpris med en svår jury som sitter och tycker. Det finns andra galor där folket röstar och det är också väldigt bra... Eller bra och bra – vad ska det vara bra för, undrar Maria Andersson.
I år tyckte juryn att Sahara Hotnights var Årets grupp som skrivit Årets Låt (”Cheek to cheek”). Men svenska folket med sina mentometertelefoner såg dock till att det blev herrarna i Kent och Lars Winnerbäck fick kliva upp på scenen och kramas med prisutdelarna.
– Det var en genuin besvikelse. Om man inte haft en chans i universum hade man inte brytt sig, men nu snubblade vi på mållinjen. Vi var så nära, så nära, men så sköt vi ingen hare, säger Maria och växlar mellan diverse tonlägen och dialekter för att trolla fram nytt liv i de gamla talesätten.
Men sen fick ni ju en Rockbjörn av svenska folket – tror ni de hade dåligt samvete?
Josephine: Ja, så kan det absolut vara. Rockbjörnen smällde väldigt högt – vi visste inte om vi hade några fans som ville rösta på oss.
Maria: Det fanns tydligen en massa underdogs som ville skipa rättvisa, haha.
Vad har ni för fans?
Maria: Det är något slags generationsskifte på gång där både mamman och dottern lyssnar på oss. Det säger ju en del om hur länge man har hållit på vettu!
På Ellegalan fick ni pris som årets bäst fest/scenklädda – har ni använt er nya modestatus för att hitta nya fans?
Maria: Nej, det känns elakt att lura de små flickorna. Det är klart att vi skulle kunna ha gjort ett samarbete med H&M, startat en modeblogg, tryckt upp t-shirts och sagt att det här är årets tröja. Lite som P Diddy…
Jennie: Vissa har upptäckt oss den vägen. Och jag bryr mig inte, det är kul att det finns och vi välkomnar alla.
Vad har ni för relation till alla modebloggare som skriver om er?
Alla i kör: Älskar och hatar.
Jennie: Är det någon som kan påverka så är det väl dom. Shit vad folk läser deras bloggar!
Josephine: Folk är helt shoppinggalna – de ska veta direkt var man har köpt den där kjolen. Alla i Stockholm är så snyggt klädda att det börjar bli lite äckligt.
Maria: Det är som ett nörderi – att tävla om vem som bryr sig mest. Och glamourisera konsumtion.
Trivs ni med att vara stilikoner?
Jennie: Jag tror att vi är trovärdiga, vi har gjort vår grej från början och även om vi är mer fashion nu så kan folk lita på oss.
Vem är den största fashionistan i bandet?
Maria: Fashionista är ett ganska läskigt ord.
Josephine: Vi kan inte hålla på och prata kläder 24 timmar om dyngnet. Jag blir lite obehaglig till mods och känner att det är ytligt och hemskt.
Maria: Jag tycker det är korkat att lägga massor av pengar på kläder och fåfängt att bry sig för mycket om sitt utseende. Men ändå så gör jag ju det i smyg.
Steget är långt från bootcutjeans och t-shirt till modegalor, catwalks och minikjolar, men Sahara Hotnights är vana vid att byta skepnad. När bandet bildades 1992 var flickorna i elvaårsåldern och hade redan prackat på Robertsfors kommun en cykelförening, ett trångt katthem, en teater och en tidning som handlade om idolerna Teenage Mutant Ninja Turtles. Musiken blev ett betydligt mer långvarigt projekt, något inte bara katterna i Robertsfors är tacksamma för. Idag har Sahara turnerat jorden runt och träffat massor av fans, rockstjärnekollegor och andra celebriteter.
Jennifer Lopez har en egen ögonbrynsplockerska med sig när hon åker på turné – kan ni förstå artister som hamnar i en låtsasvärld?
Josephine: Det är lätt att dras med där. Det går av bara farten.
Maria: Det kan vara svårt att tacka nej till saker som erbjuds en. Om någon fixar en helt vit loge med rosenblad överallt, som Jennifer Lopez fick en gång, så kräver man det jämt sen.
Josephine: Ju mer hjälp man får, desto mindre tror man att man kan. Som roddningen på scen – till slut klarar jag inte av att sätta upp mina egna trummor själv.
Jennie: Eller ringa folktandvården – man ber mamma ringa.
Vem av er är mest benägen att flippa ur och börja knarka?
Josephine: Det skulle aldrig hända. Vi är för hälsosamma. Det handlar ju om beroende och om någon var hooked på cigaretter så skulle man kanske peka ut den personen. Men det finns ingen som har eller har haft något beroende.
Är det inte ens någon som röker?
Maria: Nä, det blir för många samtal till folktandvården.
Får ni fortfarande ett annat bemötande än manliga rockmusiker?
Maria: Att vi fortfarande ska behöva svara på den frågan… Men det är inte konstigt, andelen manliga och kvinnliga band inte jämnats ut under de tio år vi har hållit på.
Josephine: Som tur är får vi inte samma frågor som vi fick efter första plattan – att vi skulle vara en skivbolagsprodukt som inte kunde göra egen musik. Tjejer som startar band idag har det kanske lite lättare.
Johanna: Men nu jämförs de med oss istället och det är kanske ännu värre – jag har läst hur många intervjuer och recensioner som helst där banden får höra vårt namn bara för att de är tjejer.
Efter lite enkel google-matematik upptäcker man att det är vanligare att Maria och hennes band får svara på frågor om ex-pojkvännen Pelle Almqvist och hans band (The Hives, om någon missat det) än tvärtom. De två egensinniga frontfigurerna träffades 2001 och hann vara ett par i flera år innan ens skvallerpressen kom dem på spåren.
Det är ingen hemlighet att den nya skivan är som en lång terapisession över de två rockstjärnornas spruckna förhållande, men Maria anser att fördelen med att skriva personliga texter är att slippa prata om dem. Därför törs jag inte ställa den här frågan förrän sångerskan gått iväg för att bli fotograferad:
Hade det blivit någon skiva om Maria och Pelle levt lyckliga i alla sina dagar?
Josephine: Nä, det tror jag inte. Inte lika bra i alla fall.
Jennie: Och Hives hade kanske inte heller kommit till skott.
Under både 2007 och 2008 har Sahara Hotnights och The Hives varit bokade på samma festivaler. Jag vill egentligen fråga hur det kändes i magen första gången Maria sjöng de nya låtarna medan Pelle satt nånstans backstage, men jag är för feg och går vidare istället.
Sahara Hotnights har nyss repat in den lite tokiga låten ”Japanese Boy”, artisten Anekas största och enda hit som låg etta på den brittiska singellistan 1981, samma år som de flesta i Sahara Hotnights föddes.
Maria: Den ser vi fram emot att spela. Vi har gjort så många bra covers att vi skulle kunna samla dem på en egen skiva. Det tycker ju jag är en bra idé, men det är ingen annan som tycker det.
Josephine: Vadå? Jag och Jenny pratade om det för länge sen, och så tog vi upp det med dig och du var helt tyst minns jag!
Maria: Va, nähä?
Josephine: Jo, det var länge sen, på Ljunggrens! På lunchen med Hansi (Friberg, bandets manager, reds anm).
Jennie: Ja, för jag och Jossan tyckte det var en bra idé att göra en skiva med bara covers som vi har spelat. Men du var helt tyst och Johanna var helt tyst.
Maria: Då måste jag varit lite disträ. Eller så har det legat i mitt undermedvetna tills jag själv gjort om det till min egen idé.
Josephine: Så gör du ju hela tiden.
Och vem var det som tyckte det var en bra idé att tatuera in det kinesiska tecknet för Hagamannen?
Johanna: Det där handlar om vår besatthet av brott som begås i Sverige. Vi gjorde en intervju med Fredrik Strage som frågade om Hagamannen och tatueringar och så kopplade han ihop det där på nåt sätt. Vi var väldigt obsessed med just Hagamannen, men det är ju inte så konstigt eftersom vi bott i Umeå och Jennie har flyttat till Haga.
Josephine: På turné läser man kvällstidningarna varje dag. Fallet Madeleine – vi hade hur många teorier som helst om hur det hade gått till, men sen när vi kommer hem skiter vi fullständigt i det.
Jennie: Det är ett on/off-liv man lever. Man har svinmycket att göra ett tag och sen blir det ingenting.
Har ni gjort mycket företagsspelningar och events?
Jennie: Vi har inte gjort mycket, men en del. Några advokatbyråer och en och annan bank. Det där är underskattat!
Maria: Är det underskattat? Näää.
Jennie: Joho. Det är bra för ekonomin och oftast en peppad publik.
Josephine: Många har fördomar om företagsgig men man glömmer att man spelar för ett slutet gäng som går in för att ha sjukt kul. Oftast har den som bokat känt av vad folk vill ha, även om vi varit med om det motsatta… Av: Emma Gustafsson
