Stina Lundberg Dabrowski – Livet handlar om möten
Hon har intervjuat många av världens mäktigaste män och kvinnor. Nyligen hoppade hon av programmet Debatt på SVT. Kick Off har träffat, Stina Lundberg Dabrowski.
2008-05-14 15:14 Det är den 25 april idag och Stockholm har ärats av 17 varma vårgrader. Tillsammans med min fotograf är jag på väg till Café Ritorno intill Vasaparken. Med i sällskapet har vi även, för första gången sen jag stod som knattespelare och väntade på avspark i någon fotbollsmatch, känslan av nervositet.
Det vore nästan konstigt om inte just den känslan belägrat kroppen när man strax skulle intervjua en människa som själv frågat ut storheter som Nelson Mandela, Hillary Rodham Clinton, Arnold Schwarzenegger, Margaret Thatcher, Yasser Arafat och så vidare, och så vidare.
Min mobil går igång medan vi börjar närmas oss caféet och Eldkvarns, ”Fulla för kärlekens skull”, ljuder längs trottoaren.
– Hej, det är Stina. Jag ber om ursäkt men jag blir nog lite sen.
– Det är ingen fara, jag sätter mig i solen. Vi ses snart.
Stina Lundberg Dabrowski inledde sin TV-karriär på ”Nöjesmaskinen” 1982, i sällskap med Sven Melander. Sen dess har hon presenterat sina egna program i svensk television.
Bland de alla priser och utmärkelser som hon har mottagit genom åren lyser ”Stora Journalistpriset” och ”Tidernas Programledare”, klarast.
Jag kikar ner på klockan, den är fem minuter i tio och jag kan skymta vår mötesplats lite längre fram på andra sidan gatan. Sicksackandes mellan bilar tar vi oss över och slår oss ner på uteserveringen. Bland mammor med barnvagnar och en och annan pensionär sitter vi nu, svältfödda på sol och värme och njuter av varje grad som omfamnar oss. Hon får gärna vara sen, tänkte jag. Tre minuter över tio dyker hon upp. Vi beställer in frukost och slår oss ner vid bordet.
Stina föreläser ibland för journalist-studenter om konsten att samtala, men även för andra yrkesgrupper som använder intervjun som arbetsmetod. Bland annat har hon pratat om hur hon som en ”vanlig” svensk kvinna lyckats få världens mäktigaste män och kvinnor att ställa upp på intervjuer. Hon har dessutom hållit föreläsningar om hur man lyckas med det omöjliga.
– Det finns tyvärr inga knep. Jag är van att föreläsa för journalister, unga sådana. Dom vill gärna att jag ska avslöja en massa knep hur man får storheter att ställa upp på intervjuer men det finns tyvärr inget mer än den mödosamma, hårda arbetets väg, säger Stina.
Det finns inga genvägar?
– Nej, i alla fall har inte jag hitta några.
Min bild av dig är att du är väldigt omtyckt, näst intill folkkär. Du fick väl till och med en utmärkelse som ”Tidernas programledare” där en SIFO-undersökning låg som grund. Varför tycker folk så bra om dig?
– Det där med utmärkelser och priser ska man ta med en nypa salt, tror jag. Men det är klart att det är jätteroligt att få en sån utmärkelse, däremot har jag svårt att se det som uttryck för folkets röst.
Någon typ av sanning måste ju ändå ligga bakom eftersom det ligger en undersökning som grund?
– Det kanske det gör och möjligtvis märks det att jag tar mitt jobb på allvar och att jag är väldigt intresserad av människor, folk uppskattar väl det. Sen är jag väldigt vanlig, jag är ingen supermänniska, inte superrik eller supersnygg och många kan nog identifiera sig med det.
Sen tror jag även att folk uppfattar dig som väldigt snäll.
– Men jag kan nog vara rätt elak jag också.
Du ledde nyligen programmet Debatt på SVT men hoppade av efter några sändningar, varför?
– Jag tror att det var precis så enkelt som det brukar vara i till exempel näringslivet. Man läser ju rätt ofta om chefer som avgår när de inte är överens med styrelsen om vilken väg man ska gå. Jag anlitades för att göra ett program och när vi väl satte igång fick jag inte göra det på mitt sätt. När jag jobbar gör jag det för att det ska vara roligt och jag vill göra det som jag känner för, inte det som någon säger åt mig att göra.
Det tyder på en jäkla integritet, lite imponerad är jag måste jag säga.
– Det tyckte inte min omgivning, men mina barnbarn blev väldigt glada, för jag pendlade mycket till Göteborg.
Du har väl inte gjort så mycket av den typen av program tidigare?
– Nej, jag har ju inte det. Jag var väldigt förvånad över att dom frågade mig och jag var väldigt skeptiskt till att ta det. Ganska omgående förklarade jag att om jag skulle göra det så ville jag göra det på mitt sätt men det visade sig att dom eftersträvade det klassiska debattprogrammet. Det tror jag att dom har fått nu med Janne Josefsson. Programmet gick igår kväll, jag såg bara någon minut av det, men jag tyckte att det hade en jättebra energi. Jag tror att Janne har velat göra det där länge.
Det kanske är mer hans grej, han är ju väldigt granskade. Ser du dig själv som en granskande journalist?
– Ja, det tror jag nog att jag är men inte alls på samma sätt som Janne Josefsson. Vi skiljer oss väldigt mycket åt i vårt arbete men jag tycker väldigt bra om honom och har all respekt för honom.
– Personligen tror jag inte så mycket på att trycka upp folk mot väggen, ställa till svars och utkräva skuld, man kommer inte någon vart i längden med det. Det klart att man ska avslöja felaktigheter men jag har väldigt svårt för den där ”skam och skuld-journalistiken”. Även jag har gjort väldigt kritiska och granskande intervjuer men jag ställer kanske frågorna på ett mjukare sätt, kvinnligt och manligt, du vet.
Angående kvinnligt och manligt, vilka kvinnliga journalister tycker du är duktiga, är till exempel Malou Von Sivers en av dom?
– Hon är absolut en ut av dom, men jag tycker det finns så himla många just nu. Vilken tur jag hade att jag växte upp på min tid. Jag var 18 år 1968 och upplevde både Beatles och allt det där politiska. När jag började på SVT 1982 så fanns det inte så många kvinnliga programledare så jag hade inte en tanke på konkurrens eller att behöva slå mig fram. Jag har en känsla av att den uppsjö av unga duktiga kvinnliga tevetjejer har det mycket svårare än vad jag hade det.
Som sagt har Stina, som började sin karriär som reporter på Dagens Eko, lyckats få intervjuer med ett stort antal av världens mäktigaste kvinnor och män genom åren. Allt från politiker till filmstjärnor och rockstjärnor. Hösten 2006 publicerades boken ”Stinas möten”, i vilken hon personligt berättar om sina mest spännande intervjuer och avslöjar vad som hände bakom kulisserna före, under och efter intervjuerna.
Vem av alla du har intervjuat har varit intressantast?
– När jag ska intervjua någon så blir jag nästan besatt av den personen. Jag tar reda på så mycket det bara går och försöker tränga in den personens tankevärd, något som brukar resultera i att min senaste intervju oftast är den som jag tycker har varit mest intressant. Men det är klart att vissa lever kvar väldigt starkt. Margret Thatcher är en som jag tyckte var hemskt underbar eller underbart hemsk. Jag delade verkligen inte hennes politiska åsikter och värderingar men jag blev oerhört berörd av henne, hon var en vrålhäftig kärring.
Hon vägrade hoppa också, eller hur?
– Om jag bara fick behålla två minuter av allt jag har gjort så skulle det vara när hon och jag har ett meningsutbyte om det där fjantiga hoppet.
Hur föddes det där hoppet egentligen?
– Som många goda idéer så var det en ren stöld. Jag jobbade ihop med Staffan Heimerson på den tiden och han hade varit i USA och där fanns det en tidning som hade ett nummer enbart med bilder på kända personer som hoppade. Så då snodde vi den idén. Men det var alltid väldigt jobbigt att ställa den frågan, det var jättepinsamt att fråga Gorbatjov, Mandela och Arafat om dom ville hoppa.
Vem av alla du har intervjuat har du haft störst förväntningar på innan, men efteråt blivit besviken av?
– Det är ganska enkelt, Dalai Lama. Mina förväntningar var enorma på att han skulle ha svar på livets svåra frågor, men han var mest en gullig gubbe. Jag har fått betydligt intressantare svar av många andra.
Finns det någon kvar som du verkligen skulle vilja intervjua?
– Jag har lite svårt att acceptera att det nog aldrig blir något med Fidel Castro, något jag har lagt ner väldigt mycket tid och kraft på det. Jag kommer just från Havanna.
Var du där för att jobba på den intervjun?
– Jag måste tyvärr erkänna att när jag kommer till Kuba så blir jag kubaniserad och glömmer bort att arbeta och börjar leva istället. Det är ett jättehäftigt land.
Vi får hålla tummarna för att det blir en intervju med den mytomspunna Castro. Man glömmer nästan bort att han faktiskt är en diktator. Det finns en väldigt romantiserad bild av honom.
– Han är en hemsk diktator och det är som du säger nästan lätt att glömma bort det för att han är så rolig på sitt sätt. Jag läste just en artikel han skrev för ett tag sen i Kubas enda tidning. Artikeln var skvaller på världsledarnivå. Han hade full koll på vad alla befann sig och vilka möten dom hade men även vad dom gjorde på fritiden och han delade ut lite roliga slängar till höger och vänster.
Men det sker faktiskt små positiva förändringar på Kuba. Tidigare fick kubanerna inte bo på hotell i Kuba, inte köpa mobiltelefoner eller DVD-spelare och så vidare men nu får dom det och faktiskt även resa utomlands utan att behöva söka tillstånd eller utan att få ett invitationsbrev från någon utanför Kuba.
Vad är det som lockar stora ledare och artister att ställa upp på intervjuer i lilla Sverige?
– Det vanligaste är väl att dom har skrivit en självbiografi eller att dom just då har något budskap dom vill få ut.
Så det grundas i någon slags egenkärlek?
– Ja, det tror jag. Men jag tror även att alla människor vill berätta sin historia. Dock har jag haft en liten fördel av att jag har en lista på stora namn som jag har intervjuat sen tidigare och då vill andra gärna var med i den klubben. Däremot blir det svårare och svårare att få folk att ställa upp.
Upplever du att folk är mer mediatränade idag?
– Dels det men även att den politiska sfären är mycket mer industrialiserad idag. Förr gick det att få en intervju med till exempel med Putin om han skulle komma till Sverige. Om han skulle komma hit idag så ger han en intervju till tre journalister samtidigt, på en kvart kanske, och det går ju inte att göra någon teve ut av det.
Varför har det blivit så, har folk blivit brända och aktar sig väldigt noga nu för tiden?
– Jag tror att folk har blivit ”skickligare” på att både utnyttja sin tid mycket bättre samt att minska risken för obekväma frågor. Den senaste intervjun som jag gjorde som var ren industri var den med Arnold Schwarzenegger. Hela den PR-apparaten runt honom var som ett skämt. Två gånger om året väljer dom ut sex internationella journalister bland alla som ansökt om en intervju. Dom frågar hur många tittare man har, vad man har gjort förut och vilka frågor man tänkt att ställa. Sen väljer dom ut journalisterna som har de snällaste frågorna.
Med det i åtanke hur ser framtidens intervjuer ut?
– Jag har slutat intervjua filmstjärnor och liknande för idag får man cirka fyra minuter med dom där man enbart får ställa två frågor om deras senaste film. Det går åt det håller med politikerna också.
Är det någon som blivit sur på dig efter någon intervju?
– Det har hänt många gånger men den jag kommer ihåg starkast vara Arafat. Han var omgiven av ja-sägare och var jättegullig och trevlig så länge man ställde frågor som han gillade men när jag inte gjorde det skällde han ut mig ordentligt. Det var han känd för.
Hur hanterar du såna situationer?
– Det är jättejobbigt, men när jag ser tillbaka på just intervjun med Arafat så inser jag att om jag hade gjort den idag hade jag varit mycket tuffare. Då blev jag faktiskt lite rädd.
Angående arga intervjuobjekt så sprang jag på ett just sånt när jag googlade ditt namn igår kväll. Då hittade jag en krönika som var publicerad i Dagens Media och som var skriven av den gamla musikproducenten Billy Butt. Han tyckte väl inte så jättebra om dig om man ska fatta det kort. Den var publicerad för något år sen och gällde någon intervju du gjorde med honom 1993.
– Det finns inte mycket jag ångrar i min karriär, men att jag gjorde en intervju med honom är inget jag är glad över. Det var i samband med att han var anklagad för att ha våldtagit dom där tjejerna. Jag hade pratat med flera av tjejerna vilket gjorde otroligt starkt intryck på mig, dom var fullständigt knäckta. Han krävde betalt för att ställa upp på intervjun men vi kom överens om att pengarna han skulle få skulle gå till välgörande ändamål. Han lovade att svara på frågor om våldtäktsanklagelserna men han bara ljög och lurade mig.
Hur ser du på att media ger människor som är dömda för brott uppmärksamhet? Varför ska människor som har dömts för vissa typer av brott överhuvudtaget få uttala sig i media?
– Det är jättebra frågor. Nu var inte han dömd när jag gjorde den intervjun och det kanske är ännu värre. Vissa frågor har inga direkta självklara svar. Ska man inte intervjua människor som är dömda för något?
Jo det ska man verkligen göra, men det är väl skillnad på brott och brott?
– Jag har gjort ett antal intervjuer med personer som är dömda för olika brott. Till exempel träffade jag ledaren för Maskeradligan och det är jättetveksamt om man ska ge en sån person utrymme. Som journalist har man ett otroligt ansvar som inte får tas lätt på.
Du nämnde tidigare att alla vill berätta sin egen historia, har du några tankar på att släppa en egen självbiografi, roman eller liknande?
– Jag vet inte, jag tyckte mycket om att skriva när jag jobbade med ”Stinas möten”. Det finns små planer, men det är inget som har tagit form än.
Mötet med människor, beskriv storheten med det?
– Livet handlar om möten mellan människor. Det är det största av allt. Av: Fredrik Gustafsson
