”Nära naturen känner jag mig som bäst”

Hon fann sig tidigt till rätta framför pianot och bandspelaren. Men vägen till solokarriären har inte varit spikrak. Kick Off har träffat musikern Lisa Miskovsky som behöver tystnaden långt bort från staden.
– Jag har blivit så otroligt bekväm med att vara hemma och vara anonyma Lisa.

2012-03-08 14:43 Lisa Miskovsky gillar när det hettar till inombords. Den där känslan som infinner sig när hon är mitt uppe i en avgörande hockeymatch eller när hon trycker intensivt på tangenterna för att komma till nästa nivå i dataspelet. Känslan av att helt och hållet gå in i något med hjärta och själ. Det var passionen i Christer Björkman som smittade av sig på Lisa och som fick henne tveklös. Självklart skulle hon ställa upp i Melodifestivalen 2012.
– Jag ser fram emot det stora musikaliska fokuset i tävlingen. Sedan är det fortfarande saker som jag är skeptisk inför. Som pressuppbådet. Det kommer med på köpet, säger Lisa.
Jag träffar henne en mörk måndagseftermiddag i en hotellobby mitt i Stockholm. Hon har varit på en plåtning och är sminkad med lätt sotade ögon och har på sig en silverglänsande topp. Norrländskan, som vanligtvis håller till i sitt hus utanför Umeå, har kommit ner till bruset i storstan ett dygn för att ”göra media”. Lisa Miskovsky debuterade för elva år sedan och hennes första album belönades med två Rockbjörnar. Sedan dess har hon samarbetat med Jocke Berg i Kent, vunnit en Grammis för Årets kvinnliga artist, skrivit en världshit till Backstreet Boys och gjort temalåten till ett dataspel. Melodifestivalen är ett nytt forum för henne.
– Jag minns att vi satt allihop och kollade på Melodifestivalen när jag var liten. Familjen och grannarna. Nu har det blivit samma sak igen sedan jag fick barn själv. Något av de första orden min yngsta dotter sade var Popular.

Lisa växte upp i byn Vännfors nära Umeå. Som femåring hade hon en bandspelare med vilken hon läste in radioteater. Ibland sjöng hon sånger och gjorde små ljud som skulle representera karaktärerna i hennes berättelser.
– Musiken fanns naturligt från början. Det är en sida hos mig precis som alla andra sinnen man har. Musiken var en del av mitt naturliga bibliotek.
Den musikaliska ådran går att spåra bakåt. Mamma Pirjo är finska och pappa Karel tjeck. I familjen har de alltid talat svenska i och med att föräldrarna aldrig lärt sig varandras modersmål. Fortfarande kan det uppstå komiska felsägningar. En gång flög det en skock änder förbi och pappa Karel utbrast ”Titta så mycket ändor!”. Pirjo rättade honom genast: ”Det heter ju andar!”.

– Jag blir lycklig av att se mina föräldrar och alla problem som de har övervunnit. De älskar varandra så otroligt mycket och är som bästa kompisar.
Lisa lyser upp när hon berättar om sina föräldrars okonventionella kärlekshistoria. Pirjo var 19 år och ute och dansade på en klubb i Helsingfors. Karel spelade kontrabas i ett tjeckiskiskt band som turnerade i Finland. De blev blixtförälskade under en kväll. Men relationen var inte helt oproblematisk. I Tjeckien på 70-talet tillät kommunistpartiet bara klassisk musik. Jazz var förbjudet och Lisas pappa var jagad av säkerhetspolisen. Han fick inte lov att stanna i Finland. De två nyförälskade hade inga pengar, talade inte varandras språk och bestämde att de skulle starta ett liv tillsammans på lika villkor. De flyttade till Umeå – en plats som var främmande för de båda.

– Det första pappa gjorde var att ge bort alla sina instrument. Man gråter nästan när man tänker på det. Men pappa hade turnerat sju dagar i veckan och sovit fyra timmar per natt. Han var skittrött på musiken.
Karel började studera geologi vid Umeå Universitet (idag är han professor). Men hemma stod fortfarande ett piano kvar. Och när Lisa bara var några år gammal fann hon sig tillrätta framför det.

– Jag kunde sitta vid pianot och rita figurer på tangenterna för att veta var jag skulle placera fingrarna. Jag minns så tydligt hur det kändes. Tangenterna vart lite nötta på ett skönt sätt. Sedan hade jag gjort det där pianot till mitt eget.
Trots sessionerna vid sin bandspelare som barn skulle det dröja innan hon hittade tillbaka till sången. I skolmogen ålder började Lisa spela tvärflöjt men bytte snart ut den mot trummor. Hon hade ingen önskan om att fronta. Det kände hon sig inte bekväm med.

– Jag ville inte ha allt fokus och att alla skulle kolla på mig. Trummorna kunde man gömma sig bakom.
När familjen flyttat från byn in till Umeå började Lisa högstadiet och bildade sitt första band tillsammans med ett gäng tjejer i klassen. Eftersom ingen kunde spela elgitarr förutom Lisa, som fått en redan som tioåring, fick hon lägga trumpinnarna åt sidan. Plötsligt stod hon längst fram.

– En gång var jag med i en talangjakt. Jag hade skrivit en låt om sommaren, ”Summer’s here again”. Efteråt sprang jag av scenen och började nästan gråta. Jag tror det var uppmärksamheten som var jobbig. Senare har jag lärt mig att njuta av den.

När Lisa var ute på en turné 2007 bestämde hon sig för att det var dags att ta det lugnt ett tag. Hon väntade sitt första barn och hade spelat och sjungit konstant i olika sammanhang sedan sin debut. Lisa ville få tid att arbeta i sin studio intill sitt trähus vid kusten i Västerbotten samtidigt som hon kunde tillbringa mycket tid med sin dotter.

– Jag ville inte vara en sådan mamma som ammar i direktsändning. För mig är det där med familj väldigt privat. Jag ville verkligen få tid för mitt barn och uppleva det här med att bli förälder.
När Lisa väntade sitt andra barn blev hon inbjuden till att gästsjunga på svenska hårdrocksbandet In Flames europaturné. Lisa, som njutit av sitt tillbakadragna liv utan press och prestige, fasade inför att uppträda igen. Hon var rädd att lyckokänslan av att stå på scen var borta för alltid. Men de två spelningarna med killarna i In Flames och mötet med ett skrikande publikhav gav henne lusten åter.

– Det var så himla kul och fick mig att känna att jag har mer att ge. Jag hade blivit så otroligt bekväm med att vara hemma och vara anonyma Lisa.
Vad är baksidan med att vara offentlig?

– Det kan kännas lite läskigt att det blir så stora konsekvenser av det du säger eller gör. Som när jag var med i Pluras kök för ett tag sedan. Då blev det en grej om att ”rejäla Lisa står med ett glas whisky i handen.”. Man kan provocera med så lite. Det blir så dissekerande.

En blandning mellan storstad och glesbygd är det ideala för Lisa. Närheten till naturen är livsviktig. Från hennes hus kan hon blicka ut över vattnet och finna ro och tystnad. Tystnad är viktigt för någon som håller på med musik.

– Jag har så mycket glöd inom mig så jag behöver den där svala motpolen. Nära naturen känner jag mig som bäst. Men det är saker som fascinerar med storstaden också, som att träffa andra som skapar.

När Lisa är hemma och inte går på promenader med sina barn för att titta efter fåglar (Lisa var den första i Sverige som såg Härfågeln på så nordliga breddgrader) så spelar hon tennis, hockey eller surfar.

– Alltid när vi flyger över Umeå kollar jag in bra surfställen. Det var faktiskt en killkompis till mig som drog igång vår surfklubb och jag var med i första mästerskapet. Sedan dess har det spridit sig som ringar på vattnet och nu är det fullt av surfare längs kusten.
Även intresset för sport går att härleda till barndomen. Hela familjen brukade köra till simhallen. Hon och hennes två systrar tävlingssimmade samtidigt som föräldrarna motionssimmade i längan bredvid. Idag är Lisa forward i Björklövens damlag i ishockey. Ibland följer hennes döttrar med och äter kanelbullar och tittar på matchen. Sedan hjälper de sin mamma av med skydden i omklädningsrummet.

– Jag reser ofta och lägger mycket tid i studion och på mina sporter. Men jag försöker ta med barnen så att de får skapa sig en bild av vad jag gör. Det går inte att undvika att de blir ledsna när jag måste resa bort, som igår kväll. Men jag tar mig tid att förklara varför jag gör saker.

Under Lisas paus från artistlivet träffade hon nästan bara sin egen familj och sina lagkamrater. Efteråt har det känts ovant att komma ner till Stockholm och se på folk på stan.

– Jag känner mig som en stenåldersmänniska. Förändringarna inom både modet och tekniken sker på ett ganska brutalt sätt.
Det senaste året har återigen varit häktiskt för Lisa. Hon vill inte planera in för många spelningar till sommaren och känner att hon snart behöver en liten oas för att få skriva låtar till andra.

– Jag mådde jävligt bra häromdagen när jag var ute och gick med barnen, en i varje hand. Vi ställde oss och såg ut mot havet. Det var alldeles vindstilla och ett sådant ljus som gjorde att allt verkade vara gjort av guld. Vi ska alltid vara uppdaterade, online och finnas överallt. Det är inte ofta man får sväva en decimeter ovanför marken och känna sig så otroligt komplett.

Av: Louise Fauvelle

Din väns e-postadress

Din egen e-postadress

Meddelande