Bilder: 1

Loreen - Vinnare av Eurovision Song Contest 2012. Foto: Nina Fridell.

”Sky is the limit”

2012-06-01 10:47 Ett klot glödande energi med en svindlande associationsförmåga. Jag har bara befunnit mig inne på restaurang Urban Deli vid Nytorget i ett par minuter – knappt – och Loreen har redan deklarerat en rad av sina ståndpunkter. Allt från klimat och stjärntecken till fördomar och ursprung. Här finns ingen tid att förlora. Med öppna armar tar hon emot mig och bjuder in till sig. Vi slår oss ner bredvid varandra på bänken till ett av fönsterborden. Utanför skiner solen – första vårdagen är här.
– Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans än i Sverige och då har jag verkligen försökt. Bott i New York, Norge, Florida, Marseille. Mina favoritårstider är hösten och våren. Jag tycker inte om när det är riktigt kallt, men det får inte vara för varmt heller. Just nu är det perfekt. Jag är inte alls Hawaii-typen. Hellre åker jag till Svalbard.

Du har ju dina rötter i Marocko. Borde du inte vara van vid värmen?
– Jo, men min mamma kommer från Atlasbergen och där är det lite blandad temperatur. Det är så konstigt – om man ser ut på ett visst sätt så tror alla att man är på ett visst sätt. Jag ser ut som en R&B-tjej men jag hatar R&B och lyssnar hellre på Lisa Gerrard. Jag klär mig klubbigt och ser ut som en partybrutta, men jag går nästan aldrig ut och partar. Jag sitter hellre hemma och mediterar och är lite av en enstöring, säger Loreen, höjer på ögonbrynen och rösten samtidigt som hon far ut med händerna.
– Man är ju inte riktigt by the fucking book, men, fortsätter hon och lyfter ett manande finger:
– Jag är otroligt temperamentsfull. Det är bra för det är där passionen kommer fram när jag gör musik. Fast jag har inte någon direkt sex appeal. Det har jag hört när jag har fotograferats. Jag är passionerad men har ingen sexig energi, säger hon, skrattar och rättar till den långa svarta luggen.

Loreens fiskgryta kommer in. Den doftar gott, säger jag. Vill du smaka, frågar hon genast och tittar på mig. Nästa sekund vänder sig hon plötsligt mot fönstret. På gatan går en ung tjej förbi:
– Nice med rakat!, kommenterar hon glatt och högt tjejens brist på frisyr.
Det slinker ur en hel del engelska ord när Loreen pratar. Kanske beror det på att det talades flera språk i barndomshemmet. Loreens mammas bästa vän var ofta hemma hos dem och hon blandade både spanska och engelska uttryck. Inom familjen varvades svenska, arabiska och franska. Orsaken till röran har sina rötter bakåt i tiden.

I en liten by i Marockos Atlasberg växte Loreens mamma upp i en självförsörjande familj. De odlade grönsaker och kryddor och hade får och åsnor. Ibland åkte de ner till marknaden i byn och bytte till sig varor.
– Min mamma var en krigare. Det var väldigt fattigt i Marocko och kvinnorna hade inte samma rättigheter som männen. Hennes enda kontakt med världen utanför var en liten svartvit tv-apparat.
Hon längtade bort. När hon som 16-åring gifte sig med Loreens pappa öppnades en ny värld. Han kom från huvudstaden Marrakech, var politiskt aktiv och hade ett slags diplomatvisum som gjorde att han kunde resa runt fritt (mer än så vill Loreen inte avslöja). Tillsammans flyttade de till Åkersberga utanför Stockholm – och startade ett nytt liv. Där fick de sex barn. Det första döptes till Lorine. Men idag står det bara så i passet. Alla kallar henne Loreen. När hon skulle börja skolan skilde sig föräldrarna och hon flyttade med sin mamma och sina småsyskon till ett hus i Önsta-Gryta utanför Västerås.
– Jag blev stor tidigt. Det kommer med paketet storasyster. Min mamma kom från en marockansk kultur och jag blev länken mellan henne och det svenska – gjorde så att mamma förstod och de andra förstod. Det blir ju så. Det är ett stort lass att dra med så många barn. Jag fick vara barnvakt och ha snack med mina syskon om skola och pubertet.
De blev en tajt familj och tydde sig till varandra. Loreen gjorde aldrig någon tonårsrevolt och var sällan ute och flängde.
– När man bara har en förälder tar man inte ut svängarna lika mycket utan lugnar ner sig och blir mer ödmjuk. Min mamma hade det svårt nog. Det var vi mot världen.
Eftersom Loreen växte upp snabbt tyckte hon att klasskamraterna var barnsliga. Hon hade ingen lust att vara med och leka pussjaga. Istället satt hon om rasterna kvar i klassrummet och ritade. Ytterligare en sak skilde Loreen från sina jämnåriga. Temperamentet. En gång tog hon med en tjejkompis hem. När de skulle äta var mamman och hennes väninna uppe i en livlig diskussion vid matbordet. Tjejkompisen vände sig till Loreen och viskade: ”Är din mamma arg? Är din mamma arg på mig?”.

Om Loreen hade temperament så var det ingenting mot vad hennes mamma hade. Kom Loreen hem från skolan och sade att hon inte kom överens med en lärare så tog mamma henne i handen och begav sig omedelbart till skolan – ryckte upp dörren till ett klassrum där läraren var mitt uppe i en lektion och sade: ”Du! Kom nu! Vi ska prata!”.
– Hon väntade inte till föräldramötet utan gick rakt på sak. Hon brydde sig inte om de sociala koderna. Jag har lärt mig mycket av henne – som att det inte finns några begränsningar i min kreativitet. Jag har inte så starka ramar som många andra artister jag möter. Sky is the limit.

Hände det att du skämdes över din mamma, när du var yngre?
– Nej, vi hade en så fin relation och det var inte så stor ålderskillnad. Hon var som min bästa vän – jag såg upp till henne och hon såg upp till mig.

Att stå på scen var aldrig något som Loreen drömde om. Däremot fascinerades hon tidigt av ljud. Toner från instrument eller bara skvalet av vattnet i diskmaskinen var hennes sätt att få kontakt med sitt inre. Hon upplevde något starkt när hon hörde ljud. I skolan kände hon sig alltid som en kuf men i lätenas värld kände hon sig hemma.
– Musik gav mig en frihetskänsla. Den gjorde mig hel. Jag brukade släcka ner i sovrummet, sjunga och lyssna till hur ljudet studsade mot väggarna.
21 år gammal, uppmanad av sin syster, söker Loreen till första säsongen av talangtävlingen Idol – och kommer in. Väl framför tv-kameror och jury känner hon att något är fel.
– Idol var en jävla käftsmäll. Alla som var med visste att de ville bli artister. Jag visste bara att jag ville förmedla en känsla. När jag sjunger försvinner jag i trans. Efter varje dag i Idol försvann jag längre och längre bort från den där känslan.

Varför då?
– Det fanns så tydliga rätt och fel. Att för mig öppna käften och leverera var ovant. Jag hade aldrig diskuterat musik tidigare och aldrig sett musik som något teoretiskt med allt detta masserande av tungor och kinder. För dem var det matematik, för mig hjärta.
När Loreen – på fjärde plats – slogs ur i tävlingen kände hon sig vilsen. Musiken var inte vad den en gång varit för henne. Efter en tid reste hon till New York för att hälsa på en kompis som jobbade som producent för ett tv-program där. Och som på ett bananskal fick Loreen chansen att göra ett eget inslag. Hon insåg snabbt att hon greppade det där med dramaturgi. Väl hemma i Sverige lärde hon sig att klippa i Final Cut och flera år av arbete som regissör och inslagsproducent för tv-program, reklam- och informationsfilmer väntade. Pengarna hon tjänade investerades i att hyra in sig i musikstudios. Loreen var fast besluten att lära sig allt om tekniken – alla färgglada rattar, knappar och spakar. På så sätt skulle hon aldrig – den dag hon var redo att återvända till musiken – behöva bli kallad ”lilla gumman” av skivbolagsbossar som körde med henne.
– Jag kan producera men väljer att inte göra det. Det är bättre att för mig att fokusera på sången.
En dag 2010 är det dags. Hon har skrivit låten My heart is refusing me. Den kommer med i Melodifestivalen 2011 och Loreen gör comeback efter ett avbrott på sju år. Låten går inte vidare till final men blir en hit på radion. Tidigare i år uppträdde hon med den på QX-galan där den röstats fram till årets bästa låt.
– Efter Idol har jag satt på mig en annan kostym. Plötsligt fick jag ett flow. Jag träffade rätt människor i branschen och kände att det var dags. Det kommer när det kommer, om det ska komma.

Livet leker, tycker Loreen. När vi ses har Melodifestivalen 2012 ännu inte haft final i Globen. Utöver tävlingen är det mycket som händer med spelningar, nya plattan som släpps i september (hon vill inte göra som alla andra som släpper skiva direkt efter Mello) och nya singeln.
– Det är många saker just nu som jag måste ta ställning till – multikreatör som man är. Ordet artist tycker jag inte om, det låter så smalt och klingar dåligt i mina öron. Jag föredrar att kalla mig kreatör, säger hon, böjer sig över fiskgrytan, stoppar skeden i munnen och ler.

Av: Louise Fauvelle

Skriv ut Tipsa en vän Dela