Kickoff
Foto: Anna-Lena Ahlström
Foto: Anna-Lena Ahlström

Klas Hallberg är rankad som en av de nio bästa talarna i världen

På den snöiga garageuppfarten rullar en svart BMW upp, ut kliver Klas Hallberg i grön toppluva och röd skidjacka och på fryntlig värmländska talar han om hur stolt han är över utmärkelsen till Diamond Speaker.

Text Tina Gardsten Foto Anna-Lena Ahlström

I handen har han beviset, ett certifikat som sammanställts av den oberoende organisationen SpeakerRating.com
Med det är han således en av väldens nio bästa talare och sällar sig till skaran där bland andra Eddie Izzard, Michelle Obama och Anthony Robbins återfinns.

Grattis till priset Klas!
Vad betyder detta konkret för dig?

— Det betyder att jag faktiskt måste bli bättre.
Priset ser jag som en resurs för att kunna fortsätta ta sikte på nya föreläsningar och böcker. För det är ju som så att ju längre man hållit på med något desto svårare är det faktiskt att fortsätta utvecklas, då början av en utvecklingskurva oftast är som starkast i början.
Att jag får pris nu, 20 år senare är väl just på grund av min saktfärdiga utvecklingskurva, skrattar Klas självironiskt. Jag vill likna det med, The Beginners Mind”, vilket enligt Zen Buddhism är – ”I nybörjarnas sinne finns det många möjligheter, i expertens sinne finns det få”.
För när du är en sann nybörjare är ditt sinne tomt och öppet. Du är villig att lära dig och överväga all information, som ett barn upptäcker någonting för första gången. När du utvecklar kunskap och expertis blir ditt sinne naturligtvis mer stängt. Du tenderar att tänka, "Jag vet redan hur man gör det här" och du blir mindre öppen för ny information.

Vad är din kraft i ditt sätt att föreläsa?
—När jag ställer mig på scen känner jag en nyfikenhet – jag
ser varje sammanhang och varje föreläsning som en helt ny föreläsning och jag går in i det med just ”The Beginners Mind”.
Jag tänker; vad har jag att lära här, vad kan jag fånga upp som inte fanns i förra föreläsningen till exempel. Sammansättningen för var gång blir olika och det uppstår alltid en helt ny dynamik.
Så ja, svaret på frågan är min stora nyfikenhet på människor och även mitt eget sinne.
Och jag kan konstatera att jag har lika roligt varje gång oavsett om jag kör kvällstid för fulla hus eller ett företagsgig.
Och, skrattar Klas och uttalar ”och” på klassisk värmländska.
—Jag är ju besatt av nyfikenhet, och jag kan klart se att resultatet i allmänhet blir så mycket bättre och den egna tillfredställelsen så mycket större om jag är otroligt nyfiken.

“Klas är i en klass för sig, en briljant presentatör. Att se Klas är som att betrakta en perfekt koordinerad symfoniorkester på en person, där han konsekvent jobbat in teknik efter teknik i sin leverans på ett sätt som få föreläsare har.
Hatten av för Klas!
Jag är galet, galet stolt att få dela ut Sveriges första Diamond Speaker ackrediteringen till Klas Hallberg!”
, säger David JP Phillips, SpeakerRating.com’s grundare.

Berätta om priset och kriterierna för att bli utsedd.
— Det är organisationen SpeakerRating.com utser föreläsare till en Diamantnivå. De studerar 5000 talare och av dessa får nio stycken då Diamond level. Jag vill ju förstås poängtera att de inte studerat alla talare i hela världen såklart, detta priset handlar om talarens förmåga att kommunicera och att nå fram - inte specifikt själva innehållet, kommer det något blygsamt, från Klas.

Förkortningen SNHK har du varumärkt till Sitt Ner Och Håll Käften. Hur och när etablerade du denna ”självhjälpsmetod”?
–I min bok, ”Hela Sverige Hånglar” presenterade jag för första gången ett verktyg, eller en metod om man så vill och det var faktiskt, Sitt Ned Håll Käften.
Och ok, det må så vara att inte hela Sverige har tid att läsa en hel bok – men alla har faktiskt tid att sitta ner och hålla käften.

SNHK – jag kom till denna insikt lite omvänt vill jag påstå, eftersom jag hade haft rutinen att sitta ner 20 min och ”vila sinnet” i princip årets alla dagar.
Jag förstod först efter tio år att det hade en tydlig inverkan på mitt
sinne, jag blev övertygad i ”huvvet” först så att säga.
Därför ville jag systematisera det.
Många människor undviker gärna att utsätta sig för risker. Något av det mest riskfyllda en människa kan utsätta sig för är att sitta stilla med sig själv och sina egna tankar utan att distrahera sig.

I meditationens värld och Soto Zen kulturen handlar det faktiskt bara om att börja studera det egna sinnet, och se livet omkring oss som ett uttryck för det egna sinnet. När vi studerar vårt ego kan vi se hur det formar och färgar av sig på världen omkring oss.

Men jag vill samtidigt avdramatisera detta med meditationen, Det är min absoluta övertygelse att det bästa sättet att lyckas med detta är att regelbundet bara sitta ner och hålla käften.

Det har hänt att folk kommit fram och berättat att de skilt sig, sagt upp sig eller rest jorden runt, hur tar du det?
— På gott och ont är det så och ja, det var faktiskt en kvinna som kom fram till mig en gång och berättade att hon direkt efter föreläsningen, åkte hem till sin man och fick kraften att uttrycka det hon tänkt i flera år, hon ville skilja sig.
Jag säger såhär, om jag var droppen som var bägaren att rinna över så var det 1000 droppar redan, så jag kan varken ta åt mig äran eller känna mig skyldig - men jag berör.
Klas berättar vidare att det alldeles nyligen kom en annan kvinna och berättade att hon varit på en av Klas föreställningar för över 15 år sedan och att hon sedan dess burit med sig en specifik metafor som fått spelat en väldigt stor roll när hon blev mamma.

Människor lyssnar därmed verkligen in och tar åt sig av det du säger?
– Ja, jag tycker nog det. Men det är inte så att jag åker till ett företag eller en föreställning och föreläser och så blir allt annorlunda och alla kommer till insikt med sina liv.
Men ja, jag får feedback på att folk gör saker som till exempel friar till sin partner, skiljer sig, säger upp sig eller söker annat jobb. Jag mäter däremot inte värdet på det jag gör utifrån en framtida förändring, utan jag mäter värdet på hur jag upplever olika sorters stämning under en föreläsning eller föreställning.
Jag känner om folk är glada, känner, tänker efter och är med mig. Förtätad energi tycker jag är viktigt.

Detta att både ha kontroll på livet samtidigt som man förväntas släppa greppet.
Hur förenar man det?

—Jag tror att en av de tydligaste fällorna är att vi tar kontroll på för många små saker för att det ger illusionen av trygghet. Då förlorar vi också kontrollen av de lite större utmaningarna. Om vi istället släppte kontrollen om småsaker skulle vi ha större möjlighet att påverka det som verkligen spelar roll. Man förenar alltså detta genom att släppa greppet om små saker och man får därmed koll på större saker. Ena malören är att det brukar ta tid, och ofta är mödosamt.

Planerar vi våra liv för mycket?
—Jag tycker nog vi planerar alldeles för mycket och där har samhället en del att jobba med. Det läggs för stor vurm vid att hålla på med checklistor och rutiner i det oändliga och det kallar jag för att låtsasjobba. Alla dessa checklistor kan också vara ett uttryck just för lusten att ta kontroll på småsaker. Vi måste lära oss skilja på vad som är värdeskapande och inte. Ju mer en individ och en grupp har klart för sig vad som är värdeskapande i en organisation och ju bättre man gjort hemläxan desto bättre beslut kommer man att fatta.
Bli därför inte slav under din checklista, säger jag.

Du säger dig vara extremt duktig på att läsa av din publik. Hur?
—Det finns inga mätbara variabler, men jag noterar ju det visuella, hur de sitter, hur fokuserade publiken är, flackar några med blicken och sådana saker, ja jag är receptiv.
Skratt går att mäta påtagligt, då får jag ju direkt respons och jag är inte rädd att vara sårbar från scenen och jag visar att här ska vi minsann skratta.
När det händer saker i lokalen som skratt eller en tystnad, mäter jag förtätningen i själva energin, är det hög densitet av asgarv eller det knäpptyst?
Det kräver en fingertoppskänsla att vara medveten om de runt omkring mig, att läsa av samtidigt som jag pratar.
Och återigen, nyfikenhet ger mig mycket tillbaka och en stor anledning till min framgång är att jag är nyfiken på publiken både innan och även under förställningen.

Jag frågar Klas om något som känns en aning motsägelsefullt. Trots alla carpe diem klyschor som haglat över oss, så är det inte helt politisk korrekt att släppa taget eller att bara leva för dagen
Då uppfattas vi som ansvarslösa och utan mål i livet.
Eller?

—Det finns ju faktiskt vissa människor som använder ”carpe diem” och andra slagord för att utöva lättja och allmänt slöhögeri. Så det finns faktiskt en poäng att vara skeptiskt, men här handlar det ju återigen om att själv våga navigera utifrån nån slags inre kompass.

Din viktigaste lärdom i livet - so far?
— Återkopplar till nyfikenheten, det lönar sig att ta risker och att systematiskt vara nyfiken det är mycket fruktbart på långt sikt.

Du åker riket runt med föreläsningen ”Hela Sverige Hånglar”, berätta om hånglets evangelium:
—Jo, jag använder hångel som metafor för att söka det opraktiska i livet och att våga ta vardagsrisker. Det kan ju bli lite opraktiskt när man hånglar och många väljer därför att små pussas istället.
Själva hångelmetaforen kan omsättas i att dansa på bardisken och dricka champagne hela natten men också genom att uppleva sorg eller smärta. Oavsett om livet just nu erbjuder glädje och extas eller sorg och smärta är det min förmåga att faktiskt uppleva detta som avgör hur rik min tillvaro blir.
Klas menar vidare att man inte ska vara rädd för att söka upp det opraktiska. Att hans idé bygger på att man sakta lodar i sig själv, att skala löken sakta.
—Jag syftar då till att hela samhället ska ta ett större ansvar för sitt liv än vad man idag gör.
Det vill säga att hitta någon form av kompass, en situation på jobbet tex, om det är ett möte som man vet kommer bli värdelöst och irrelevant, så fundera på vad det ger dig
Ibland måste man kanske ta striden, istället för att leka charader och hitta ett slags personligt värde. Jag är ute och pratar mycket om kundupplevelsen och att få möjligheten att göra nytta, man mår nämligen väldigt bra av att göra nytta, men många känner tyvärr en brist på just detta.
I stora organisationer, både privata och offentliga är det väldigt vanligt tycker jag. Det råder en sorts mätbarhetshysteri i arbetslivet – övertron på mätbara nyckeltal i komplexa verksamheter, man måste ge medarbetaren mandat att få fatta egna beslut. Vi måste såklart ha styrning – men vi får inte fastna i den.
Och det är det jag grundar min hångelfilosofi på. Tillåt att medarbetaren verkligen TAR initiativ, annars kommer de att bli kvävda.
Idag läggs mer fokus på att ”bestraffa” än att bli belönad, där sitter många i kläm i en väldigt skev struktur. Det blir liksom en amöba som utvecklats i och för sig med helt goda intentioner men som får en motsatt effekt.

Så lite mer av ”civil olydnad”?
—Det kanske man kan säga, men jag föredrar termen vardagsmod. Samhället blir bättre ju mer vardagsmod har och det behöver inte vara dramatiskt.
Hellre lite modig ofta än mycket modig sällan.

Nyhetsarkiv

Senaste nyheter