Lever du som du lär?

En fråga som vi föreläsare ofta får är ”om vi lever som vi lär”. Jag kan med hyfsat rent samvete svara ja på den. Min senaste föreläsning och bok är mer än någonting annat en fråga om förhållningssätt. Därmed inte sagt att jag aldrig upplever tidsbrist. För det gör jag. Ganska ofta faktiskt. Men jag är i alla fall grundad i föreställningen om att jag har massor av tid och att jag, när jag känner tidsnöd, vet att det är jag själv som orsakat den och att jag därför också äger makten att göra något åt saken. Det hindrar mig från att plocka fram offerkoftan. Men visst – ibland händer det grejor som får mig att stanna upp och tänka efter.

Förra hösten skulle jag hålla en frukostföreläsning i Halmstad, tretton mil från Malmö där jag bor. Jag åkte upp kvällen före och klockan var då runt tio på kvällen och jag trampade på plattan (… inget jag är mallig över, gillar farter lite för mycket). Hallandsåsens norra sida är lååång … så i den nedförsbacken behövde jag knappt nudda gaspedalen för att komma upp i hög fart.

Uppe på en viadukt noterar jag en civil polisbil med hela julgransbelysningen tänd. Jag ser att den är på väg ner på E6:an – min väg – och saktar förstås ner. Jag kollar i backspegeln – inga blinkande ljus så långt jag kan se. Hm, skumt. Eller stannade de kan- ske en bil på uppfarten till E6:an? Så kör jag lugnt i några kilometer, men trycker på lite försiktigt igen. Efter ett tag kör en bil i kapp mig. ”Oj, den måste köra snabbt”, tänker jag – och förstås också: ”Aj, där åkte jag dit”. Den lägger sig dock femtio meter bakom mig. Jag kör lagligt. Hen också. (Kanske tror rentav hen att jag är polis, så nu kör vi båda här och tror att den andre rattar en civil polisbil …?!)

I två mil ligger bilen bakom mig. När jag blinkar av mot Halmstad centrum tänder föraren varenda ljus som tänkas kan. (Hur många blinkande lampor kan en civil polisbil egentligen ha?).

Jag svänger in mot vägkanten och en polisman stegar fram.

”Go’kväll.”
”Go’kväll”, svarar jag.
”Körkort och alkotest.”
”Vassego”, säger jag.
”Är det din bil?” frågar polismannen. ”Ja.”
”Vart ska du?”
”Till Scandic”, svarar jag.
”Men du bor ju i Malmö!”
(Och?!)

”Ja, även malmöbor bor på hotell ibland.” ”Vad ska du göra här i Halmstad, då?”

(”Klämma några Three Hearts, känna mig som kung av sand och lägga en blomsterkrans vid 91:an Karlsson-statyn, konstapeln – vad annars?”)

”Jag ska hålla en frukostföreläsning i morgon bitti”, svarar jag (och hinner tänka att de nog inte fått mig på film, för då hade de väl stoppat mig direkt?)

”Jaha du”, säger han. ”Om vad då?” ”Tid”, svarar jag.

Lång tystnad. (det var den längsta minut jag upplevt)

”Tycker du då inte att det är rätt ironiskt att jag stoppade dig i kväll?”

”Jo, det kan man nog säga”, medger jag.

”Du vill alltså spara in 15 minuter på vägen mellan Malmö och Halmstad för att vadå – spara tid?”

”Ja, detta kräver ju att grunnas på förstås”, svarar jag.

”Du har haft en jädrans tur”, säger han plötsligt.

”Jag förstår det. Annars hade ni väl stoppat mig för två mil sedan?”

”Precis”, säger han.

”Tror bestämt att jag ska åka till Statoil och köpa en trisslott”, drar jag till med för att muntra upp stämningen.

Obefintligt minspel.

”Jag tycker du ska åka till Scandic och tänka över vad du ska göra med den där kvarten. Kanske det rentav kan ge dig stoff till din föreläsning?”